Search

Valborg

Vi är förärade med många långhelger så här precis innan sommaren. Slöseri med tid på ett sätt, för även om det är vår så är det svinkallt även om det är soligt och vindstilla. Sedan kommer sommarsemester med väldigt lång ledighet (sju veckor för min del), vilket också är slöseri med potentiell arbetstid. Och sedan kommer den lååånga hösten där jag aldrig kan ta avbrott för jul/nyår. Det jag vill ha sagt är att mitt arbetsår är otroligt ryckigt. Det är ingen jämn fördelning arbete/vila.

Fotografi 2023-04-29. Titel: Headphone

Sedan i höstas är jag åter fysiskt på jobbet halva min arbetstid. Bortser vi från mobbningen, kränkande särbehandling samt andra ”bumps in the road”, så ser jag en annan nackdel. Oavsett om jag är på heltid eller halvtid fysiskt på jobbet, så kommer jag inte ens i närheten av att utföra så mycket arbetsuppgifter som jag hinner hemifrån på distans. Det är ingen skillnad i hur jag lägger upp jobbet, oavsett var jag befinner mig så tar jag mina raster, jag arbetar min arbetstid, jag har mina möten och är tillgänglig per telefon. Ändå är där något jag inte kan sätta fingret på som gör att det är omöjligt hinna ens en bråkdel av det jag hinner på distans. Kanske det är tiden jag får lägga på att ta mig runt fysiskt på jobbet som är så tidskrävande då jag sitter så urbota dumt till att jag måste ta hiss sju våningsplan för att kunna nå en (handikappanpassad) toalett. Så omständligt är det inte hemma.

I morgon är det 1 maj. Min fars 84-årsdag. Men 17 år sedan han dog, om jag räknar rätt. Och det är därför jag aldrig firat valborg. Det har varit dagen vi under hela min uppväxt förberedde ett födelsedagsfirande av min far. Nå, men en sak hade vi som tradition. Sent på kvällen när alla förberedelser var klara, tog vi bilen och körde runt på Linderödsåsen för att se alla majbål och brasor på håll, utspridda över åsens sluttningar.

De är dumma mot mig

Det riktigt tröttsamma är den arrogans jag möter på jobbet, av annan vårdpersonal, som dumförklarar mig som fortfarande måste använda munskydd och hålla avstånd. De förstår helt enkelt inte detta att det fortfarande är pandemi och är väldigt allvarligt läge för mig som inte har ett immunförsvar och som dessutom inte kan vaccinera. Det som gör mig fly förbannad är att man demonstrativt går fram och flåsar mig i ansiktet och undrar om jag dör av det. Och om det verkligen är medicinskt motiverat att jag ska skyddas när covid numera är helt ofarligt. Vilket är en lögn. Nå. Det är läkare som uttryckligen sagt åt mig att skydda mig allt vad jag kan även fortsättningsvis. För man vet inte vad man ska göra om jag blir smittad. Det har forskats nu i tre år på ms-patienter och covid, och det är inga roliga slutsatser.

Djupt i gömmorna

Varför jag börjat blogga så aktivt (nåja, relativt) senaste tiden är inget jag kan förklara. Så jag kör på.

Jag fick för någon dag sedan ett ryck och öppnade mina vitrinskåp för förstas gången sedan 2006. Okej, kanske en lögn, men jag tog itu med något jag låtit ligga sedan 2006 – genomgång av alla skokartonger med gamla fotografier från min fars dödsbo. Egentligen är de förstörda, bleknat till det oigenkännliga. Eller så föreställer det människor jag inte känner från tiden innan jag var född. Hade namn stått på fotografierna, så hade jag varit hjälpt av det. För namn är något jag fått höra under hela min uppväxt. Men hur de såg ut har jag ingen aning om. Så frågan är om jag inte lika gärna bara kan hiva alla gamla foton rakt ner i papperskorgen?

Men några fotografier innehåller andra mysterier. De förställer mig, foton jag aldrig sett. Vilket också får mig att tveka. Är det verkligen jag? Eller är det min far? Eller min fars fostersysters son?

Nappen ser ut att vara modern om man betänker att nappen med nuvarande utseende kom efter andra världskriget på 40-talet (även om napp alltid funnits historiskt) och föreställer fotot min far så skulle det vara 30-tal och då tror jag inte napparna såg ut så. Och min ”kusin”? Njae. Men ögonen liknar mina och min fars. Därför jag är så tveksam till vem det är på fotot. Jag vet inte vem ungjäveln är!

Minne

I dag skulle Gazzy blivit 25 år. För tolv år sedan fick jag lämna in henne på service men fick aldrig tillbaka henne. Jag försöker att inte tänka för ofta på hur sjuk hon var (njursvikt), och hur rädd hon var när jag sista stunden fick sitta med henne i min famn.

I förgår skulle farmor blivit 115 år, men hon avled redan 1999. Inget av detta hade jag känt till om inte en kusin på minnesdagen på Facebook publicerat ett foto av gravstenen. Jo, jag visste att farmor inte levde, det fick min far besked om men jag mindes inte när det var. Så, farmor var född 1908. Det som överraskade mig lite var att jag också fick se hennes flicknamn. Åberg? Men hon var ju finska?! Kunde inte ett ord svenska! Ändå ”svenskt” flicknamn?! Jag förstår inte. Och hennes bror hette då inte Åberg i efternamn. Eller var han inte hennes bror? Så många frågor… Den enda jag kan fråga är ömma modern som kanske minns vad min far berättat.

Nå, många efternamn har passerat i släkten.

Inspiration

Ännu en gång har jag startat upp datorn för att blogga, men i helgen gjorde jag samma sak utan att det blev blogg. Jag känner att jag måste skriva, men när jag väl kommit så långt att fingrarna vilar redo på tangentbordet, så tar det stopp. Skriva om vad? Just nu är jag inne i ett streamingmaraton och är därmed inte så närvarande i tanke eller verklighet. Jag fick för mig att se The Marvelous Mrs. Maisel (fem säsonger, Amazon Prime) och det är inget jag ångrar. New York, från 1958. Bara den kulissen i handlingen förhöjer allt. Vilket får mig att tänka på herrkostymer.

I ett svagt ögonblick smög sig en tanke in när jag tittade på ett avsnitt där man såg en gatubild med människor som gick emot och passerade kameran. Hur autentiskt något är som ska återspegla 50-talet, vet jag inte. När det är 70- och 80-tal som ska gestaltas (i andra produktioner) är det alltid överdrivet som om alla hade en unik stilren outlook som speglade ett decennium, vilket jag i mitt minne inte kan säga speglade min verklighet från dessa årtionden. Men åter till 50-talet. Mäns kostymer. De är alla unika, olika fabrikat, olika färgsättningar, olika skärningar. Så vackert! Det ser inte ut som om alla hade samma kostym i olika storlekar. Det stinker inte massproduktion à la Dressmann! Varför slutade vi (män och kvinnor) klä oss vackert? Eller – varför finns inte vackra kläder att köpa? Stilmässigt ligger vi fortfarande ganska nära 50-talet, så varför har det blivit så… fult? På så kort tid?

Jag kan inte säga att det var bättre förr. Men just 50-talet var otroligt vackert.

Genomtänkt

Ibland minns jag något, och bara ”hur gick det med det egentligen”?

Journalhantering inom sjukvård. För 20-25 år sedan tog ett företag fram en lösning för privatpersoner att få sin journal överförd till ett chip som sedan placerades under huden. Kom man sedan som patient in akut till sjukhus så skulle de kunna skanna chipet och ta del av hela journalen.

Så många frågor…

Det värsta är att jag vet personer som betalade dyrt för detta och faktiskt fick chip under huden på handryggen.

  1. Vem har teknisk tillgång avläsa detta chip?
  2. Hur aktuell är informationen på chipet då det inte var möjligt tillföra ny information till chipet?
  3. I en akutsituation – vet man om chipet? Brukar man i akutsituation läsa i en eventuell journal eller gör medicinsk bedömning och åtgärd baserat på personen man har framför sig?

Sedan vi fick 5G samt covidvaccin ser jag inte nyttan med chipet. Men allvarligt. Chipet var lurendrejeri för godtrogna och inte särskilt genomtänkt om man funderade en stund på logiken. Journalinformation är sekundärt vid akutsituation, och i lugnare skede kan man eftersöka befintlig och aktuell journalinformation som är nästintill landstäckande via olika datasystem.

Frågan kvarstår. Hur många går runt med ett chip under huden som man själv betalat för och inte fått som bonus av utomjordingar vid bortförande?

Behovet påskledighet

Påskledighet brukar inte betyda något för mig då jag inte brukar kunna hålla mig borta från jobbet. I år har jag gett mig själv väldigt mycket gubbvila i påsk, där jag i vaket tillstånd löser sudoku, tittar på tv-serier och lyssnar på ljudbok. Skillnaden jämfört med när jag ägnar dagarna åt arbete, är att jag då inte löser sudoku eller lyssnar på ljudböcker.

Har pandemin ändrat min vardag? Det svåra under pandemin och konstant vara hemma utan träffa folk, var att jag inte klarade av att slappna av och inte hade avsatt tid utför arbete. Även inom administrativ sjukvård på distans var det otroligt tufft att anpassa övrig personals arbetssätt under pandemin. De var kvar på jobbet, skulle utföra jobbet på nya sätt där jag var länken som fixade och byggde i bakgrunden hemifrån. Det kom ständigt nya beslut och jag tror aldrig vi behövt vara så flexibla under mina +30 år inom sjukvård. Jag behärskade detta kaos men tror att jag nu har svårt finna tillbaka till min tidigare roll. Jag känner mig lite vilsen. Postpandemi påverkar fortfarande sjukvården och jag är fortfarande högriskgrupp som inte får bli smittad och som inte kan vaccineras. Men jag vet inte riktigt hur världen förändrats och jag med den. Det som är extremt på jobbet efter tre år med pandemi, är att det inte längre finns någon personal, Jag pratar inte luckor på arbetsplatser – jag pratar om att hela vårdkedjor och instanser inte längre existerar då personalen inte finns att tillgå någonstans i landet. Det är tomt.

De få som finns kvar på jobbet känner mig inte trots att jag varit på samma arbetsplats i 23 år. Nästan ingen vet vem jag är eller vad jag arbetar med. Och utifrån det behandlas jag därefter, det vill säga kräkningar och mobbning. Detta tar så otroligt mycket energi att det är sanslöst. Ständig försvarsställning. Att varje vecka fundera på vad som blir veckans attack.

Det som förändrats i min vardag handlar också om att jag blivit mindre social. Mest för att jag fortfarande ska undvika folk p.g.a. smittorisk. Men hur kul är det att umgås med folk som beter sig som arslen? Börjar bli tröttsamt efter fyra månader. Jag riskerar mycket av att ha börjat ta till jobbet fysiskt på halvtid och bemöts då utan värdighet eller förståelse.

I’m too old for this shit.

Star wars…

… ska få filmerna 10-12 också. Jag har funderat på det. Disney+ håller på att ta död på hela SW genom alla märkliga serier de försöker pressa ut ur konceptet, samtidigt som de inte går utanför tidsramen som finns mellan film 1-9. Det var först i förra veckan som jag såg film 9 för första gången då jag varit så trött på Star wars och att man efter +45 år fortfarande håller på att älta. Slutscenen i film 9 fick mig att fundera på om man nu gett upp filmfortsättning och enbart ska köra tv-serier, men så verkar det inte bli. Tråkigt nog så kommer film 10 att ta vid efter film 9. Här lämnas inga givna ramar. Tidslinjen utökas bara marginellt framåt. Inga sidospår eller stora tidshopp och exkluderande av redan kända karaktär. Så tråkigt.

Star trek har man också förstört. Och det har blivit märkligt tyst kring Stargate, som jag anser ha en bättre potential då det handlar om nutid i vår värld. Jag hade gärna sett att Stargate fick göra comeback!

Bloggosfären…

…är märklig. Om den nu fortfarande existerar, är mer än jag har kännedom om. Insikten jag fick i dag efter ett kvarts sekel av bloggande, är att människor försvunnit. Då menar jag inte att de slutat blogga och man förlorat kontkaten med dem. Det jag menar är att det finns bloggare jag känt och hängt med, som inte längre är i livet. Åtminstone fyra kan jag på rak arm namnge utan att behöva söka i minnet. Fyra som jag såg som vänner just för att vi ingick i samma bloggosfär, träffats på olika bloggträffar samt hängt privat. Men jag är försiktig när jag skriver att det är vänner – jag namnger dem inte. För när de dog tog det fyr i helvete när jag påstod mig sakna dem, för deras familjer ansåg inte att jag hade rätt för att kalla dem vänner eftersom det ”bara” var bloggrelaterat. Vilket är ett sätt att nervärdera och inte förstå vänskap. Det känns fortfarande ledsamt att tänka på dem som tidigare fanns där och inte få prata om det. Så märkligt.

Påsk

Att jag skulle vara långledig utanför sommarsemestern, låter ganska otroligt. Ändå är det precis vad jag är. Påsken innebär att jag med lite trixande fått ihop en hel veckas ledighet. Vilket betyder absolut ingenting egenlitgen. Det blir en del hemleveranser i helgen. Tanken är att jag i morgon ska få hem en dvd-spelare jag fick för mig att beställa. Den jag hade är trasig, det går inte öppna dvd-luckan längre. Insåg jag i dag efter att äntligen efter 2-3 år lyckats få ström i apparaten.

Hur aktuellt är det med dvd-spelare egentligen? Jag som i princip har alla streamingtjänster som finns, ser ändå ett behov utifrån alla de filmer och serier jag har på dvd. Som inte finns på streamingtjänsterna. Och som jag inte längre kan se.

Annars är det som vanligt arbete som gäller i några år till. Pension finns där framöver nånstans. Något nytt kring arbetssituationen har jag inte, utan det rullar på. Lång erfarenhet med 31 år i yrket varav 23 år på nuvarande arbetsplats. Sedan några år befinner jag mig i olika roller utan att för den del byta titel eller arbetsplats. Varje dag reflekterar jag över nåt nytt. Jag vet aldrig från dag till dag vad jag ska mötas av, vad jag ska behöva lösa. För det är nästan alltid ett problem som seglar upp som adresseras mig då man vet att jag fixar det mesta. Dagens frågeställningar var att någon hade hört ett rykte som inte stämde där jag fick ta lite skärmdumpar och länka till fakta. Varför just jag fick frågan berodde förmodligen på att rutinen som misstolkats och som gäller för +50000 medarbetare, står med mitt namn och som innehållsansvarig. Hoppas jag rätade ut några frågetecken. Annars får de återkomma. Om en vecka.

Men mobbningen fortsätter.