Search

Med åren blir vi osynliga

Det märks att blogg inte är ett forum någon använder sig av längre. Enligt statistiken är jag den enda sedan flera år som besöker sidan. Det finns inga besökare. Förutom att jag är hopplöst omodern och inte genererar trafik, så är jag inte influencer med köpta inlägg (reklam) och jag länkar/taggar igen. För det finns ingen anledning att sälja sig så och det är samtidigt skönt att gå under radarn även om det är trist att lägga ner tid på att skriva när ingen läser. Inte ens på Twitter har jag några följare/läsare. Ändå har jag relativt aktiv både i blogg och på Twitter. Men jag är omodern och utnyttjar inte media som en professionell jaga-likes-kåt mediahora.

Sedan har vi Instagram. Jag gillar inte använda mig av Instagram och senaste 3-4 åren har jag knappt publicerat något där p.g.a. alla dickpics i inkorgen och den stalking dessa också genererar. Jag måste säga att jag möter mer hat och hot på Instagram än någon annanstans, Facebook inkluderat. Ändå ”måste” jag vara på IG som en obligatorisk närvaro ur perspektivet att jag är med i den internationella skäggklubben där alla kommunikation sker över IG (förutom att vi har egna chattrum på Line som också är obligatoriskt). Jag skulle kunna låsa IG, men då begränsar man kommunikationen med skäggklubben även om många efter en tid väljer att låsa IG. Nu har jag inte så himla många följare på IG, och det beror säkerligen på att jag inte publicerar så mycket bilder i tid och otid. Jag är redan överexponerad där med skägget ur olika synvinklar och med olika längd fram och tillbaka. Och där det gått från mörkblont till nästintill vitt. Inte heller på IG är jag särskilt populär, har aldrig varit oavsett hur mycket jag publicerat.

Det jag saknar är interaktionen med andra. Personliga bloggar var bästa sättet finna likasinnade. Men 20 år har gått sedan det var någorlunda populärt och redan då var det på utdöende. Jag som är en väldigt online-personlighet har ingen social interaktion utanför nätet, och då inte ”ses” på de olika plattformarna känns så där. Att vara aktiv men osynlig gör att jag ifrågasätter varför jag måste vara på nätet alls?

Egentligen skulle detta inlägg handlat om något helt annat, även om det kanske är inom samma sfär trots allt. Jag tycker utvecklingen är tråkig där webbläsare och program inte längre primärt anpassas efter datorer. Allt ska vara mobilanpassat till minimala skärmar och touchscreen. I hate it! Plottrigt. Och besöker man en webbplats på en dator, så finns ingen överblick att få. Innehållet håller inte ihop längre då det bara är i mobilversionenerna det trycks ihop. Hur vore det om man också anpassade till datorers bildskärmar och upplösning? Det är fortfarande lättare att uträtta något praktiskt vid en dator jämför med en mobiltelefon även om det i praktiken inte är användarvänligt med mobiltelefon. Riktigt fysiskt tangentbord är att föredra.

Jag arbetar helst vid en dator/terminal. I praktiken gör jag det endast privat när jag bloggar och när jag betalar räkningar. Båda sakerna går göra på mobiltelefon men då har man inte full kontroll och överblick, samt att det är otroligt tidskrävande i jämförelse.

Om utvecklingen gått så snabbt från privat dator/internetuppkoppling, till att allting hamnar i mobiltelefoner… Vad är nästa steg i den tekniska utvecklingen och vad ska ersätta detta? Bättre eller sämre? Ska det vara enkelt och tidsbesparande, så är det alltid anpassat för ungdomen. Så över tid hamnar vi som åldras längre och längre bak i den tekniska utvecklingen. Det vara en naturlag. Vi blir äldre, långsammare, mindre kognitiva och vi kommer att hånas. Hur alerta vi än försöker vara, så kommer vi överges av den tekniska utvecklingen. AI kommer inte lösa ett skit.

Helgbubblan är ljudisolerad

Helgdagar finner jag alltid tråkiga då de är begränsande. Eftersom jag aldrig har anledning att fira och inte har familj/vänner, så blir det extra tyst en helgdag. Jag tycker det är skönt att inte träffa folk, för jag värdesätter verkligen lugn och ro, samt även stillhet och tystnad. Men tystnaden en helgdag är annorlunda. Det finns inga ljud utifrån som tränger in. Inte ens under pandemirestriktioner var det så här tyst. Om inte annat så fanns ”essentials”, det vill säga personer som var tvungna att utföra samhällsfunktioner.

Helg innebär också krystad nyhetsrapportering. Ändå upphör inte omvärlden existera utanför Sverige bara för att vi har helgdagar under midsommar. Det enda som händer i Sverige i dag är att Springsteen ska ha konsert på Ullevi. Men inte ens därifrån hör jag något. Åtminstone inte förrän konserten drar igång, för det hör jag hemma om jag har något fönster på glänt. Till och med sång med ord kan jag urskilja om vinden är gynnsam. Så pass nära Ullevi bor jag.

Midsommar. Ja, jag vet inte. Dagen lär passera oavsett vad jag gör. Jag som alltid har radio på undviker det en dag som denna. Patetisk nationalistisk musik på svenska där sommaren hyllas som något märkvärdigt och nostalgiskt fint. Lite som frenologi när det begav sig.

Queer Question

Om bojkott av varor egentligen hjälper eller är befogat, är svårt att säga. Jag förstår varför man gör det, men det skadar nog inte nämnvärt ekonomiskt även om anseendet kanske tar lite stryk tillfälligt. Förstår vi hur mycket Marabou är inblandat produktmässigt i det vi köper? Nu är jag ingen storkonsument, men har en guilty pleasure som jag kommer fortsätta med tills det är tomt i varuhyllorna. Never stop.

Däremot minns jag en annan handelsbojkott som var lite jobbigare. Alla åren då vi tvingades köpa av ur begränsat utbud av apelsinjuice. I stort sett fanns det bara Bravo att tillgå. Väldigt sött. Väldigt dyrt. När vi hävde bojkotten efter apartheidregimen i Sydafrika, fick vi ett större utbud av apelsinjuice när vi åter började köpa apelsiner därifrån.

Dagens ögonbrynshöjare måste vara att EU beslutat att exkludera Q från hbtqi. Av ideologiska skäl går inte alla medlemsländer med på att inkludera queer. Märkligt. Hur kan man plocka ut just queer? Nå, men vi är fortfarande en regnbågsfamilj oavsett vad olika länders justitieministrar säger. Även om Sverige inte inkluderade Q förrän 2012, och Sverige måste följa EU-beslut, så har jag en känsla av att man inte kan backa bandet utan att åter införa straffarbete (minst). Men det är så här vi förlorar rättigheter. Försvarar vi inte Q så försvinner snart H, B, T, I och + också. Vunnen mark kan återtas av andra krafter om vi inte är vaksamma. Det pågår ständigt ett anfallskrig mot hbtqi.

Befogat

Det värsta som finns är nedräkningen till sommarsemester. Värre kaos finns inte. Alla surdegar som blivit liggande ska magiskt åtgärdas inför semester, och de som drabbas är den personal som gått och väntat på att någon annan i ledet skulle ha levererat arbetet för X antal månader sedan. Dessutom ska vissa ta ledigt utanför sommarsemester när allt är kaos, då de ska på skolavslutningar och studenter. Förutom att det så råder personalbrist sedan fem år och sommarvikarier har inte funnits att tillgå de senaste 25 åren. Utöver detta är det FORTFARANDE PANDEMI men inga restriktioner gäller. Folk smittar ner varandra på jobbet i en ond cirkel och blir sjukskrivna efter att gått och hostat på jobbet i en vecka.

Några gånger per vecka beklagar jag mig också ljudligt på jobbet över att jobbet inte blir utfört korrekt då alla chefer blivit utbytta utan kännedom om arbetsplatsen och jobbet, samt att de få i personal som finns är nyanställd och utan erfarenhet som dumpats utan upplärning. Och i den bedömningen får jag inte ens mothugg eller får höra att jag överdriver. Folk är på bristningsgränsen, gråtfärdiga. Jag, då? Jag är halvfinne. Jag exploderar och säger sanningar som etsar sig fast i generationer. Nå, men jag är skyddsombud och medarbetare. Allt jag säger vill jag ha till protokollet. Oavsett om det officiellt finns ett protokoll eller ej.

Ytterligare två veckor ska jag arbeta innan det blir typ sju veckor av ösregn, blåst och kyla.  Svensk sommar. Och förhoppningsvis lite återhämtning.

Det lågmälda en gemensam grund

Vi har blivit lurade på 500-årigt nationaldagsfirande – mest för att vi inte varit medvetna om det. Jag hörde själv om det för en vecka sedan och trodde att det skulle bli en snackis och kanske också något stort. Nä, lite försiktig svenska flaggans dag. Jag kan inte påstå att vi har nationaldagsfirande, inte ens sedan det blev en helgdag. Så meningslöst! Så jag köper absolut inte med medias och experters förklaring till att svensken inte vill fira. Det är ett antagande som bygger på rena fantasier.

Så nu känner jag ett trauma.

Samtidigt så är jag skåning och bryr mig inte om ovan så där väldigt mycket ändå. För det finns ett trauma som överskuggar allt. För 500 år sedan var Skåne (också känt som Östdanmark) fortfarande danskt. Det är 365 år sedan Skåne tvångsomhändertogs efter ett anfallskrig.

Till något helt annat. Ett streamingtips. I dag råkade jag på HBO Max hitta dokumentären (serie 6 avsnitt) Smartless (med gäster) som bygger på podcasten. Den är gubbig. Den är gnällig. Den är rolig. Det mesta handlar om resor och hotellrum mellan städerna och inte så mycket från själva scenframträdandena som ska efterliknas podcasten (som jag inte kände till).

Varför jag gillar denna lågmälda svart-vita serie? Tre någorlunda kända skådisar, men att jag attraheras beror förmodligen på att de är jämnåriga med mig och därmed har vi samma referensramar. Okej, Will är född 1969, men Jason och Sean är liksom jag född 1970. Förmodligen är Sean den jag kan relatera mest till.

 

Det kostar på

Det finns ett outtalat tvång om att befinna sig på vissa sociala plattformar online. Åtminstone känner jag så för egen del. Så om jag uttalar mig om varför jag tycker så?

Först och främst gillar jag inte att allt ska vara ”gratis” och att man förväntas registrera sig på ständigt nya plattformar som just då/nu är populära. Är det inte reklamfinansierade inlägg, så samlar de in så mycket data från mig som användare att det är skamligt hur det används.

Twitter

  • Jag vet inte riktigt varför jag återfinns här. Det är en mikroblogg och största dödssynden jag kan se är när man skriver/länkar till nyheter utan själv ha en åsikt kring nyheten. För nyheten i sig har alla ändå redan sett i nyhetsrapporteringen. Därför gillar jag möjligen Twitter ur perspektivet mikroblogg men tycker det är sorgligt att man ökade på så det är mer än 140 tecken per inlägg nu. Och med blogg så känns det inte riktigt adekvat med twitterkonto, men det är enkelt och snabbt att skriva nåt via telefonapp. Men det blir ändå begränsat och ytligt. Kanske det är ett komplement till bloggen att också skriva mikroblogg som ingen läser?

Facebook

  • Min närvaro är minimal och jag avregistrerade mig faktiskt någon vecka efter att jag anslöt i FB:s barndom (när bara inbjudna kunde registrera sig). Men samtidigt pågick också stora bloggflykten där många lämnade bloggosfären och istället fortsatte ”chatta” via FB istället för via gästböcker. Men också det har ebbat ut. Så varför är jag kvar på FB? Det är enda sättet för mig att fortfarande stå i kontakt med mina kusiner i Finland. Min enda kontakt med finska släkten. Vi kan inte kommunicera med varandra, men vi kan ändå följa varandra på distans och se vad som händer hos oss. Men det känns lite smärtsamt att behöva vara på FB där det förekommer så mycket ofiltrerat skit, även om jag inte ser så mycket av det (jag är restriktiv med vem/vad jag följer även om jag har typ 600 ”vänner” (mestadels ett sätt för oss med skägg att visa stöttning gentemot varandra).

Instagram

  • Mitt selfiekonto som jag inte använder till så mycket annat än just selfie. Vilket jag inte uppskattar i den här utsträckningen med tanke på hur många jag publicerat sedan typ 2015. Här hade jag också gärna släckt ned, men bör inte. Det är plattformen den internationella skäggklubben använder för att kontrollera att man uppfyller kraven för medlemskap, samt bli meddelad ”rank ups” i klubben. Så det är mitt eget val att vara med i skäggklubben, så jag får stå mitt kast och bara acceptera läget med Instagram. Men jag drar mig verkligen för att publicera bilder. Det blir mer och mer sällan. Bara när det är nödvändigt.

Andra sociala plattformar? Förmodligen, men inga som jag kommer på så här på rak arm. Snapchat har jag hoppat av. Tiktok har jag aldrig varit intresserad av. Och jag vägrar ”reels” och andra videofrekvenser. Jag gillar inte ens Youtube.

Och i dag blev jag lite upprörd när jag vaknade till att webbhotellet automatiskt dragit 1500 kr för ännu ett år. För några månader sedan nedgraderade jag och förra året kostade mitt stora paket 900 kr. Nu har de alltså nära på dubblat avgiften en för mindre paketlösning. Utan meddela 1) avgiftsförändring, 2) kontodragning. Nåja, drabbar ingen fattig. Tur det inte är ekonomiskt dåliga tider med inflation och så… Öh, vänta… Shit! Okej, bryr mig inte så mycket om det inte hade varit detta att jag bara skriver en blogg som ingen läser. Men 100 kr per månad är inte värre än för alla streamingtjänster som jag inte tittar i den omfattning jag betalar för. Så. Allt kostar.

Recept på strul

Har jag varit frånvarande? Ja, jag vet inte riktigt. Det är nog ganska hektiskt just nu, men jag vet inte med vad. Jag håller fast vid mitt uttryck ”livet händer hela tiden”. Nä, inget speciellt. Vardagen. I ett halvår har jag nu lämnat mitt hem för att också arbeta lite (halvtid) fysiskt på jobbet. Det är påfrestande. Precis före pandemin, hösten 2019, fick jag min elrullstol. Låt oss säga så här – ett sjukhus där huskroppen byggdes på 50-talet och en mindre huskropp på 90-talet, så är det extremt dåligt handikappanpassat för rullstolar. I ungefär hälften av alla hissar kommer jag inte ens in, och resten är tingade sänghissar för akuttransporter. Jag kan bli utkastad på fel våningsplan då sänghissen behövs akut. Den här typen av arbetsmiljö är ganska påfrestande och det är en kamp där noll förståelse finns från…. någon. Alls. Självklart är jag ganska slut när jag sedan kommer hem.

Dagens märkligaste upptäckt. Jag skulle beställa hem mitt läkemedel mot MS (det jag absolut inte får missa ta dagligen). På Apoteket.se angav de i kassan att jag var självbetalande 45 000 kronor. Jag var tvungen kolla. Det stod i finstilt att det inte ingick i läkemedelsförmånen och därmed gällde heller inre högkostnadsskyddet. WTF? Jag kollade igen. Nej, det fanns inte utbytningsbara läkemedel med substansen. Jag till och med kontrollerade mot Läkemedelsverkets lista över restnoterade läkemedel. Nix, fanns inte restnoterat.

Så jag försökte med Apotea.se istället. Inga problem! Där var mitt recept med läkemedelsförmån samt ingick i högkostnaden, vilket innebar 8 kr (jag är nära högkostnadsskyddet).

Jag förstår inte. Receptet är inte nytt. Jag har tidigare gjort uttag på detta aktuella recept. Annars hade jag misstänkt att doktorn råkat kryssa i fel ruta om läkemedel ska ges enligt läkemedelsförmånen eller inte.

Det spritter

Vårkänslor är inget jag drabbas av, men vår är det ändå och det kräver lite aktiviteter från min sida. Det blir ju inte sommar om ingen sätter fart. Så. Det senaste dygnet har jag arbetat i jord.

  • Tre ampelliljor åkte i soporna efter att jag plockat 28 st sticklingar som kommer att generera i nya fina ampelliljor.
  • Ett paradisträd fick sig en omgång, det vill säga att jag beskar det rejält. Tanken var att kasta det, men jag testar och ser hur det blir att klippa ner det. Samtidigt planterade jag om det.
  • En skvättiväg planterades om.
  • En annan skvättiväg klipptes ner kraftigt.
  • Min novemberkaktus minskades också ner rejält.
  • Fredskallan omplanterades i större kruka.
  • 10 fröer av skvättiväg sattes i jord, de brukar komma upp på några dagar.
  • Trädgårdsnejlikan fick också ny större kruka innan den placerades på balkongen.
  • Palettblad är nu sådd med fröer som jag bara kan beskriva som damm.
  • Luktärter (fröer) har åkt ner i jorden ute på balkongen.

Jag behöver nog mer jord. När sticklingar och sådda kommit upp behöver jag planta om en massa igen.

Det som är lite intressant är att jag konstant har ett 30-tal krukväxter i min bostad. Och ungefär hälften av dem är krukväxter jag hade med mig när jag flyttade hemifrån 1988. Mycket av det som jag har i dag är ättlingar till dessa krukväxter då jag tagit sticklingar och sått fröer från det som producerats genom åren. 35 år senare.

Valborg

Vi är förärade med många långhelger så här precis innan sommaren. Slöseri med tid på ett sätt, för även om det är vår så är det svinkallt även om det är soligt och vindstilla. Sedan kommer sommarsemester med väldigt lång ledighet (sju veckor för min del), vilket också är slöseri med potentiell arbetstid. Och sedan kommer den lååånga hösten där jag aldrig kan ta avbrott för jul/nyår. Det jag vill ha sagt är att mitt arbetsår är otroligt ryckigt. Det är ingen jämn fördelning arbete/vila.

Fotografi 2023-04-29. Titel: Headphone

Sedan i höstas är jag åter fysiskt på jobbet halva min arbetstid. Bortser vi från mobbningen, kränkande särbehandling samt andra ”bumps in the road”, så ser jag en annan nackdel. Oavsett om jag är på heltid eller halvtid fysiskt på jobbet, så kommer jag inte ens i närheten av att utföra så mycket arbetsuppgifter som jag hinner hemifrån på distans. Det är ingen skillnad i hur jag lägger upp jobbet, oavsett var jag befinner mig så tar jag mina raster, jag arbetar min arbetstid, jag har mina möten och är tillgänglig per telefon. Ändå är där något jag inte kan sätta fingret på som gör att det är omöjligt hinna ens en bråkdel av det jag hinner på distans. Kanske det är tiden jag får lägga på att ta mig runt fysiskt på jobbet som är så tidskrävande då jag sitter så urbota dumt till att jag måste ta hiss sju våningsplan för att kunna nå en (handikappanpassad) toalett. Så omständligt är det inte hemma.

I morgon är det 1 maj. Min fars 84-årsdag. Men 17 år sedan han dog, om jag räknar rätt. Och det är därför jag aldrig firat valborg. Det har varit dagen vi under hela min uppväxt förberedde ett födelsedagsfirande av min far. Nå, men en sak hade vi som tradition. Sent på kvällen när alla förberedelser var klara, tog vi bilen och körde runt på Linderödsåsen för att se alla majbål och brasor på håll, utspridda över åsens sluttningar.