Kategori: Dagens

Det värsta som finns är nedräkningen till sommarsemester. Värre kaos finns inte. Alla surdegar som blivit liggande ska magiskt åtgärdas inför semester, och de som drabbas är den personal som gått och väntat på att någon annan i ledet skulle ha levererat arbetet för X antal månader sedan. Dessutom ska vissa ta ledigt utanför sommarsemester när allt är kaos, då de ska på skolavslutningar och studenter. Förutom att det så råder personalbrist sedan fem år och sommarvikarier har inte funnits att tillgå de senaste 25 åren. Utöver detta är det FORTFARANDE PANDEMI men inga restriktioner gäller. Folk smittar ner varandra på jobbet i en ond cirkel och blir sjukskrivna efter att gått och hostat på jobbet i en vecka.

Några gånger per vecka beklagar jag mig också ljudligt på jobbet över att jobbet inte blir utfört korrekt då alla chefer blivit utbytta utan kännedom om arbetsplatsen och jobbet, samt att de få i personal som finns är nyanställd och utan erfarenhet som dumpats utan upplärning. Och i den bedömningen får jag inte ens mothugg eller får höra att jag överdriver. Folk är på bristningsgränsen, gråtfärdiga. Jag, då? Jag är halvfinne. Jag exploderar och säger sanningar som etsar sig fast i generationer. Nå, men jag är skyddsombud och medarbetare. Allt jag säger vill jag ha till protokollet. Oavsett om det officiellt finns ett protokoll eller ej.

Ytterligare två veckor ska jag arbeta innan det blir typ sju veckor av ösregn, blåst och kyla.  Svensk sommar. Och förhoppningsvis lite återhämtning.

Vi har blivit lurade på 500-årigt nationaldagsfirande – mest för att vi inte varit medvetna om det. Jag hörde själv om det för en vecka sedan och trodde att det skulle bli en snackis och kanske också något stort. Nä, lite försiktig svenska flaggans dag. Jag kan inte påstå att vi har nationaldagsfirande, inte ens sedan det blev en helgdag. Så meningslöst! Så jag köper absolut inte med medias och experters förklaring till att svensken inte vill fira. Det är ett antagande som bygger på rena fantasier.

Så nu känner jag ett trauma.

Samtidigt så är jag skåning och bryr mig inte om ovan så där väldigt mycket ändå. För det finns ett trauma som överskuggar allt. För 500 år sedan var Skåne (också känt som Östdanmark) fortfarande danskt. Det är 365 år sedan Skåne tvångsomhändertogs efter ett anfallskrig.

Till något helt annat. Ett streamingtips. I dag råkade jag på HBO Max hitta dokumentären (serie 6 avsnitt) Smartless (med gäster) som bygger på podcasten. Den är gubbig. Den är gnällig. Den är rolig. Det mesta handlar om resor och hotellrum mellan städerna och inte så mycket från själva scenframträdandena som ska efterliknas podcasten (som jag inte kände till).

Varför jag gillar denna lågmälda svart-vita serie? Tre någorlunda kända skådisar, men att jag attraheras beror förmodligen på att de är jämnåriga med mig och därmed har vi samma referensramar. Okej, Will är född 1969, men Jason och Sean är liksom jag född 1970. Förmodligen är Sean den jag kan relatera mest till.

 

Det finns ett outtalat tvång om att befinna sig på vissa sociala plattformar online. Åtminstone känner jag så för egen del. Så om jag uttalar mig om varför jag tycker så?

Först och främst gillar jag inte att allt ska vara ”gratis” och att man förväntas registrera sig på ständigt nya plattformar som just då/nu är populära. Är det inte reklamfinansierade inlägg, så samlar de in så mycket data från mig som användare att det är skamligt hur det används.

Twitter

• Jag vet inte riktigt varför jag återfinns här. Det är en mikroblogg och största dödssynden jag kan se är när man skriver/länkar till nyheter utan själv ha en åsikt kring nyheten. För nyheten i sig har alla ändå redan sett i nyhetsrapporteringen. Därför gillar jag möjligen Twitter ur perspektivet mikroblogg men tycker det är sorgligt att man ökade på så det är mer än 140 tecken per inlägg nu. Och med blogg så känns det inte riktigt adekvat med twitterkonto, men det är enkelt och snabbt att skriva nåt via telefonapp. Men det blir ändå begränsat och ytligt. Kanske det är ett komplement till bloggen att också skriva mikroblogg som ingen läser?

Facebook

• Min närvaro är minimal och jag avregistrerade mig faktiskt någon vecka efter att jag anslöt i FB:s barndom (när bara inbjudna kunde registrera sig). Men samtidigt pågick också stora bloggflykten där många lämnade bloggosfären och istället fortsatte ”chatta” via FB istället för via gästböcker. Men också det har ebbat ut. Så varför är jag kvar på FB? Det är enda sättet för mig att fortfarande stå i kontakt med mina kusiner i Finland. Min enda kontakt med finska släkten. Vi kan inte kommunicera med varandra, men vi kan ändå följa varandra på distans och se vad som händer hos oss. Men det känns lite smärtsamt att behöva vara på FB där det förekommer så mycket ofiltrerat skit, även om jag inte ser så mycket av det (jag är restriktiv med vem/vad jag följer även om jag har typ 600 ”vänner” (mestadels ett sätt för oss med skägg att visa stöttning gentemot varandra).

Instagram

• Mitt selfiekonto som jag inte använder till så mycket annat än just selfie. Vilket jag inte uppskattar i den här utsträckningen med tanke på hur många jag publicerat sedan typ 2015. Här hade jag också gärna släckt ned, men bör inte. Det är plattformen den internationella skäggklubben använder för att kontrollera att man uppfyller kraven för medlemskap, samt bli meddelad ”rank ups” i klubben. Så det är mitt eget val att vara med i skäggklubben, så jag får stå mitt kast och bara acceptera läget med Instagram. Men jag drar mig verkligen för att publicera bilder. Det blir mer och mer sällan. Bara när det är nödvändigt.

Andra sociala plattformar? Förmodligen, men inga som jag kommer på så här på rak arm. Snapchat har jag hoppat av. Tiktok har jag aldrig varit intresserad av. Och jag vägrar ”reels” och andra videofrekvenser. Jag gillar inte ens Youtube.

Och i dag blev jag lite upprörd när jag vaknade till att webbhotellet automatiskt dragit 1500 kr för ännu ett år. För några månader sedan nedgraderade jag och förra året kostade mitt stora paket 900 kr. Nu har de alltså nära på dubblat avgiften en för mindre paketlösning. Utan meddela 1) avgiftsförändring, 2) kontodragning. Nåja, drabbar ingen fattig. Tur det inte är ekonomiskt dåliga tider med inflation och så… Öh, vänta… Shit! Okej, bryr mig inte så mycket om det inte hade varit detta att jag bara skriver en blogg som ingen läser. Men 100 kr per månad är inte värre än för alla streamingtjänster som jag inte tittar i den omfattning jag betalar för. Så. Allt kostar.

Har jag varit frånvarande? Ja, jag vet inte riktigt. Det är nog ganska hektiskt just nu, men jag vet inte med vad. Jag håller fast vid mitt uttryck ”livet händer hela tiden”. Nä, inget speciellt. Vardagen. I ett halvår har jag nu lämnat mitt hem för att också arbeta lite (halvtid) fysiskt på jobbet. Det är påfrestande. Precis före pandemin, hösten 2019, fick jag min elrullstol. Låt oss säga så här – ett sjukhus där huskroppen byggdes på 50-talet och en mindre huskropp på 90-talet, så är det extremt dåligt handikappanpassat för rullstolar. I ungefär hälften av alla hissar kommer jag inte ens in, och resten är tingade sänghissar för akuttransporter. Jag kan bli utkastad på fel våningsplan då sänghissen behövs akut. Den här typen av arbetsmiljö är ganska påfrestande och det är en kamp där noll förståelse finns från…. någon. Alls. Självklart är jag ganska slut när jag sedan kommer hem.

Dagens märkligaste upptäckt. Jag skulle beställa hem mitt läkemedel mot MS (det jag absolut inte får missa ta dagligen). På Apoteket.se angav de i kassan att jag var självbetalande 45 000 kronor. Jag var tvungen kolla. Det stod i finstilt att det inte ingick i läkemedelsförmånen och därmed gällde heller inre högkostnadsskyddet. WTF? Jag kollade igen. Nej, det fanns inte utbytningsbara läkemedel med substansen. Jag till och med kontrollerade mot Läkemedelsverkets lista över restnoterade läkemedel. Nix, fanns inte restnoterat.

Så jag försökte med Apotea.se istället. Inga problem! Där var mitt recept med läkemedelsförmån samt ingick i högkostnaden, vilket innebar 8 kr (jag är nära högkostnadsskyddet).

Jag förstår inte. Receptet är inte nytt. Jag har tidigare gjort uttag på detta aktuella recept. Annars hade jag misstänkt att doktorn råkat kryssa i fel ruta om läkemedel ska ges enligt läkemedelsförmånen eller inte.

Vårkänslor är inget jag drabbas av, men vår är det ändå och det kräver lite aktiviteter från min sida. Det blir ju inte sommar om ingen sätter fart. Så. Det senaste dygnet har jag arbetat i jord.

• Tre ampelliljor åkte i soporna efter att jag plockat 28 st sticklingar som kommer att generera i nya fina ampelliljor.
• Ett paradisträd fick sig en omgång, det vill säga att jag beskar det rejält. Tanken var att kasta det, men jag testar och ser hur det blir att klippa ner det. Samtidigt planterade jag om det.
• En skvättiväg planterades om.
• En annan skvättiväg klipptes ner kraftigt.
• Min novemberkaktus minskades också ner rejält.
• Fredskallan omplanterades i större kruka.
• 10 fröer av skvättiväg sattes i jord, de brukar komma upp på några dagar.
• Trädgårdsnejlikan fick också ny större kruka innan den placerades på balkongen.
• Palettblad är nu sådd med fröer som jag bara kan beskriva som damm.
• Luktärter (fröer) har åkt ner i jorden ute på balkongen.

Jag behöver nog mer jord. När sticklingar och sådda kommit upp behöver jag planta om en massa igen.

Det som är lite intressant är att jag konstant har ett 30-tal krukväxter i min bostad. Och ungefär hälften av dem är krukväxter jag hade med mig när jag flyttade hemifrån 1988. Mycket av det som jag har i dag är ättlingar till dessa krukväxter då jag tagit sticklingar och sått fröer från det som producerats genom åren. 35 år senare.

Vi är förärade med många långhelger så här precis innan sommaren. Slöseri med tid på ett sätt, för även om det är vår så är det svinkallt även om det är soligt och vindstilla. Sedan kommer sommarsemester med väldigt lång ledighet (sju veckor för min del), vilket också är slöseri med potentiell arbetstid. Och sedan kommer den lååånga hösten där jag aldrig kan ta avbrott för jul/nyår. Det jag vill ha sagt är att mitt arbetsår är otroligt ryckigt. Det är ingen jämn fördelning arbete/vila.

Fotografi 2023-04-29. Titel: Headphone

Sedan i höstas är jag åter fysiskt på jobbet halva min arbetstid. Bortser vi från mobbningen, kränkande särbehandling samt andra ”bumps in the road”, så ser jag en annan nackdel. Oavsett om jag är på heltid eller halvtid fysiskt på jobbet, så kommer jag inte ens i närheten av att utföra så mycket arbetsuppgifter som jag hinner hemifrån på distans. Det är ingen skillnad i hur jag lägger upp jobbet, oavsett var jag befinner mig så tar jag mina raster, jag arbetar min arbetstid, jag har mina möten och är tillgänglig per telefon. Ändå är där något jag inte kan sätta fingret på som gör att det är omöjligt hinna ens en bråkdel av det jag hinner på distans. Kanske det är tiden jag får lägga på att ta mig runt fysiskt på jobbet som är så tidskrävande då jag sitter så urbota dumt till att jag måste ta hiss sju våningsplan för att kunna nå en (handikappanpassad) toalett. Så omständligt är det inte hemma.

I morgon är det 1 maj. Min fars 84-årsdag. Men 17 år sedan han dog, om jag räknar rätt. Och det är därför jag aldrig firat valborg. Det har varit dagen vi under hela min uppväxt förberedde ett födelsedagsfirande av min far. Nå, men en sak hade vi som tradition. Sent på kvällen när alla förberedelser var klara, tog vi bilen och körde runt på Linderödsåsen för att se alla majbål och brasor på håll, utspridda över åsens sluttningar.

Det riktigt tröttsamma är den arrogans jag möter på jobbet, av annan vårdpersonal, som dumförklarar mig som fortfarande måste använda munskydd och hålla avstånd. De förstår helt enkelt inte detta att det fortfarande är pandemi och är väldigt allvarligt läge för mig som inte har ett immunförsvar och som dessutom inte kan vaccinera. Det som gör mig fly förbannad är att man demonstrativt går fram och flåsar mig i ansiktet och undrar om jag dör av det. Och om det verkligen är medicinskt motiverat att jag ska skyddas när covid numera är helt ofarligt. Vilket är en lögn. Nå. Det är läkare som uttryckligen sagt åt mig att skydda mig allt vad jag kan även fortsättningsvis. För man vet inte vad man ska göra om jag blir smittad. Det har forskats nu i tre år på ms-patienter och covid, och det är inga roliga slutsatser.

Varför jag börjat blogga så aktivt (nåja, relativt) senaste tiden är inget jag kan förklara. Så jag kör på.

Jag fick för någon dag sedan ett ryck och öppnade mina vitrinskåp för förstas gången sedan 2006. Okej, kanske en lögn, men jag tog itu med något jag låtit ligga sedan 2006 – genomgång av alla skokartonger med gamla fotografier från min fars dödsbo. Egentligen är de förstörda, bleknat till det oigenkännliga. Eller så föreställer det människor jag inte känner från tiden innan jag var född. Hade namn stått på fotografierna, så hade jag varit hjälpt av det. För namn är något jag fått höra under hela min uppväxt. Men hur de såg ut har jag ingen aning om. Så frågan är om jag inte lika gärna bara kan hiva alla gamla foton rakt ner i papperskorgen?

Men några fotografier innehåller andra mysterier. De förställer mig, foton jag aldrig sett. Vilket också får mig att tveka. Är det verkligen jag? Eller är det min far? Eller min fars fostersysters son?

Nappen ser ut att vara modern om man betänker att nappen med nuvarande utseende kom efter andra världskriget på 40-talet (även om napp alltid funnits historiskt) och föreställer fotot min far så skulle det vara 30-tal och då tror jag inte napparna såg ut så. Och min ”kusin”? Njae. Men ögonen liknar mina och min fars. Därför jag är så tveksam till vem det är på fotot. Jag vet inte vem ungjäveln är!

I dag skulle Gazzy blivit 25 år. För tolv år sedan fick jag lämna in henne på service men fick aldrig tillbaka henne. Jag försöker att inte tänka för ofta på hur sjuk hon var (njursvikt), och hur rädd hon var när jag sista stunden fick sitta med henne i min famn.

I förgår skulle farmor blivit 115 år, men hon avled redan 1999. Inget av detta hade jag känt till om inte en kusin på minnesdagen på Facebook publicerat ett foto av gravstenen. Jo, jag visste att farmor inte levde, det fick min far besked om men jag mindes inte när det var. Så, farmor var född 1908. Det som överraskade mig lite var att jag också fick se hennes flicknamn. Åberg? Men hon var ju finska?! Kunde inte ett ord svenska! Ändå ”svenskt” flicknamn?! Jag förstår inte. Och hennes bror hette då inte Åberg i efternamn. Eller var han inte hennes bror? Så många frågor… Den enda jag kan fråga är ömma modern som kanske minns vad min far berättat.

Nå, många efternamn har passerat i släkten.

Ännu en gång har jag startat upp datorn för att blogga, men i helgen gjorde jag samma sak utan att det blev blogg. Jag känner att jag måste skriva, men när jag väl kommit så långt att fingrarna vilar redo på tangentbordet, så tar det stopp. Skriva om vad? Just nu är jag inne i ett streamingmaraton och är därmed inte så närvarande i tanke eller verklighet. Jag fick för mig att se The Marvelous Mrs. Maisel (fem säsonger, Amazon Prime) och det är inget jag ångrar. New York, från 1958. Bara den kulissen i handlingen förhöjer allt. Vilket får mig att tänka på herrkostymer.

I ett svagt ögonblick smög sig en tanke in när jag tittade på ett avsnitt där man såg en gatubild med människor som gick emot och passerade kameran. Hur autentiskt något är som ska återspegla 50-talet, vet jag inte. När det är 70- och 80-tal som ska gestaltas (i andra produktioner) är det alltid överdrivet som om alla hade en unik stilren outlook som speglade ett decennium, vilket jag i mitt minne inte kan säga speglade min verklighet från dessa årtionden. Men åter till 50-talet. Mäns kostymer. De är alla unika, olika fabrikat, olika färgsättningar, olika skärningar. Så vackert! Det ser inte ut som om alla hade samma kostym i olika storlekar. Det stinker inte massproduktion à la Dressmann! Varför slutade vi (män och kvinnor) klä oss vackert? Eller – varför finns inte vackra kläder att köpa? Stilmässigt ligger vi fortfarande ganska nära 50-talet, så varför har det blivit så… fult? På så kort tid?

Jag kan inte säga att det var bättre förr. Men just 50-talet var otroligt vackert.