Search

Författare: Nile

Offentlig miljö

Posted on by Nile
Vad jag möts av på sjukhuset varje dag

Allt handlar om framkomlighet när man har ett funktionshinder som kräver att man förflyttar sig med kryckor, rollator eller rullstol. Jag har använt allt periodvis och i olika utsträckning. Låt oss konstatera att tillgänglighet inte är något som existerar i särskild stor utsträckning. Min erfarenhet:

Hiss bostad 1

När jag fick MS bodde jag på femte våningen med hiss och jag använde mig av kryckor där jag släpade ben/fötter då jag inte kunde lyfta dessa på grund av förlamning. Att jag ändå kunde ”gå” med kryckor berodde på att benmusklerna låste sig när jag belastade fötterna. Balansen var inte den bästa och jag kunde inte gå rakt. Vanligaste frågan jag fick var om jag var full. Men åter till mitt bostadshus. Hiss är bra, men ännu bättre om den går ner till markplan. Få hissar går till markplan. Innanför port brukar det finnas en trappa på 6-10 trappsteg innan man kommer till hiss. Så också här. Nästa problem var att det var dörr till hissen som man behövde öppna manuellt. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!

Hiss bostad 2

Den här gången hamnade jag på tredje våningen och hiss var på markplan. Problemet här var att hissen var för smal (rollator eller rullstol gick inte inte, hissdörren var för smal), hade manuell dörr. Trapporna var heller inte optimala då det var spiraltrappa. Vidare var dörröppningarna i hela lägenheten 55 cm vilket inte är standard. Precis som med hissen så gick inte rollator/rullstol att köra mellan rum inne. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!

Hiss bostad 3

Något bättre, allt är i markplan och det finns automatisk dörröppnare för porten och hissen har automatisk dörr. Problemet här är ett annat. Hissen är ofta trasig. Det finns bara en hiss i trappuppgången med 11 lägenheter där vi är 9 som använder rullstol. Är hissen trasig några veckor (leveranstid för ovanliga reservdelar som beställs från Tyskland) får vi ta semester från jobbet och begära hemtjänst för leveranser. Skulle man behöva uppsöka sjukvård… Nej, finns inte på kartan. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!

Hälso- och sjukvård

Här skulle man tro att det fanns insikter, men tyvärr.

  • Sjukgymnast: Trappor, trappor, trappor. Men det fanns öppen plattformshiss mellan garage och lastbrygga. Det krävdes kod för att öppna garageporten, och sedan fick man kalla på plattformshissen genom att stå och trycka på en knapp tills plattformen kom ner till marknivå. För att åka upp till lastbryggan behövde man fortsatt stå och hålla en knapp intryckt. När man kommit upp hit, så fanns det riktiga hissar, väldigt små hissar. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
  • Privat tandläkare: Innanför porten, var det ett trappsteg ner innan man kunde ta sig till den lilla hissen med manuell dörr. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
  • Företagshälsovård: Detta var för sjukvårdspersonal och där jag skulle bedömas utifrån fysisk funktion. Jag kom inte in. Först ett trappsteg upp till porten. Sedan en brant smal trappa på 19 trappsteg innan man kom till en hiss, men hissen behövdes inte då man reda var på rätt våningsplan nu. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
  • Folktandvård: Automatisk port. Inbyggd (glasväggar, öppen i övrigt) plattformshiss där man åter själv fick anropa hiss genom att hålla en knapp intryckt samt inne i hissen hålla knapp intryckt. Väldigt smal hiss. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
  • Sjukhusmatasal: Hiss utomhus till markplan, men extremt liten hiss som inte rullstol går in i. När man kommit in i byggnaden kom nästa hiss. En öppen plattformshiss som inte gick att anropa. Hade man tur kunde man uppmärksamma någon om att man behövde hjälp, så fick den personen ta trappa upp för att hålla in en knapp för att sänka hissen till marknivå. Inne i hissen kunde jag själv sedan hålla knapp intryckt. Men det värsta av allt – hissen utomhus bröt man strömmen på och då var det kört. Man var inlåst i byggnaden och kunde inte ta sig ut. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!
  • Aula sjukhus: Behörighetskort krävdes och som personal (jag) inte har tillgång till. Kort får kvitteras ut (lånas), hissen är annan ingång än dit man ska, extremt liten hiss, snävt komma runt i gångar och korridorer och inga automatiska dörröppnare. Istället fanns många dörrar man skulle ringa på och be personal öppna och hålla upp dörrar så man kunde ta sig till andra huset där aulan låg. Detta är inte en anpassning för funktionshindrade!

Så här fortsätter det i det oändliga. För att inte prata om toaletter. Det finns på sjukhus också handikapptoaletter, märkta som det, som det inte går att få in en rullstol i.

Klagar man möts man bara av ett oförstående ”men det finns ju hiss”. Och hur ska jag ta mig till den i rullstol…? Värst är plattformshiss som ska vara ett alternativ där inbyggda hissar saknas i äldre hus. Ett annat exempel jag har på detta är där det fanns manuella ramper som man förmodades lägga ut själv upp till hissens plattform, och sedan behövdes en särskild hissnyckel som någon hade inlåst för att vrida om så det fanns ström i plattformsissen, och därefter krävdes det att någon aktivt vred på nyckeln för att hissen skulle förflytta sig alls. Denna procedur kunde ta en timme. Därefter kom man upp till de riktiga hissarna som var extrems små och rullstol fick inte plats.

Kom inte och säg att Sverige kommit långt i tillgänglighet. Hissar är till för människor med dålig kondition.

Boken

Posted on by Nile

Mitt första blogginlägg, möjligen mitt andra, i februari 1999 handlade om att jag tipsade om Diana Gabaldons böcker. På denna tiden fanns inte diskussionsforum eller hemsidor så som det därefter funnits. Istället fanns diskussionsgrupper där man logga in via FTP-servrar. Där kom jag i kontakt med andra som läste Gabaldons böcker, inklusive författaren själv. Så, ja. Jag har varit i kontakt med Gabaldon för 25 år sedan. Hon hade lite frågor, så jag förklarade lite vad första boken hette på svenska och att om man översatte det tillbaka till engelska så blev det nåt annat. Och så skannade jag in de svenska versionernas omslagsbilder då hon aldrig sett dem eller ens visste att de var annorlunda i Sverige.

Det är märkligt. Diskussionen vi hade redan då med Gabaldon var att vi ville se böckerna som filmer eller tv-serier. Det jag minns mest från de här diskussionerna, var att de flesta ville se Mel Gibson som Jamie Fraiser. Men det har nu gått 25 år och det blev bra ändå. Sedan nio år går Outlander på Viaplay. Hur många säsonger som återstår, eller hur många böcker som återstår, är ännu lite oklart. Men tänk att det tog så lång tid innan omvärlden också fick upp ögonen för Outlander-sviten! Fantasy och historiska händelser blandat med karaktärer som får vara med om det mesta.

Hur upptäckte jag böckerna? Det var på 90-talet som en kollega lånade mig första boken och jag fastnade direkt. Sedan upptäckte jag att bokutgivningen fortsatt och jag började köpa böckerna. Det var vid den här tidpunkten jag fick synnervsinflammation (början på MS) och blev heltidssjukskriven då jag inte kunde se. Trots det lästa jag böckerna. Väldigt långsamt, med boken väldigt nära ansikte och med starkt ljus. För vad skulle jag göra som sjukskriven? Det nu också som min blogg (hemsida inkl. dagbok) skapades då det gick lättare sitta framför en dator dagarna i ända och läsa på en upplyst skärm. Jag får väl säga att jag varit allting trogen de senaste 25 åren. Men så har jag ju fortfarande MS. Och böckerna lever vidare. Och jag kan inte släppa bloggen.

Det känns märkligt att säga, men MS har lett till så mycket positiva erfarenheter. Det gav mig den där knuffen att gå vidare med mitt liv, att inte fastna i en offerroll. Som jag skrivit senaste dagarna, så flyttade jag, skaffade nytt jobb, kom ut som bög, nördade in mig i hemsidor/bloggar/html-kodning och Gabaldon är en del av min väg. Kanske trots allt inte hänt så mycket de 25 senaste åren, men jag är fri! Jag tar egna beslut. Jag är inget offer. Jag har inte en MS-identitet.

Arbetsmoral och utstakad väg

Posted on by Nile
Administration inom sjukvård år 2002. Ja, det är jag.

Få tror mig när jag säger att jag i dag som 53-åring har arbetat de senaste 49-åren. Definitionen av arbete får kanske förklaras, vad jag menar. Många har säkerligen utfört hushållssysslor sedan förskoleålder. Men det man behöver ta i beaktande är att min mamma inte kunde vara hemmafru utan behövde en inkomst. Och att det ute på landsbygden i början av 70-talet inte fanns daghem (dagis) eller annan verksamhet för att förvara barn som inte börjat skolan. När man väl hade börjat i skolan, så fanns heller inte typ fritids. Här var alternativen att driva på byn eller klara sig själv hemma.

Lösningen var att jag från fyra års ålder fick vistas på min mammas arbetsplats. Ganska tråkigt på ett kontor att som barn bara sitta och vara tyst, eller gå på upptäcktsfärder och störa vuxna som försökte jobba. Det sistnämnda var jag väldigt duktig på, så man satte mig i arbete för att hålla mig sysselsatt. Det var nu min administrativa karriär började och som nu alltså pågått i snart 50 år.

Vad kan man som fyraåring göra på ett kontor? Jag öppnade post, sorterade post (med hjälp innan jag kunde läsa), ankomststämplade post, delade ut post, hjälpte till att konteringsstämpla inkomna fakturor. Som exempel. Visst detta var barnarbete, men jag avlönades varje år med en stor chokladask av företagets högste chef. När jag sedan blev lite äldre (13-årsåldern) började jag att sommarjobba på samma arbetsplats, då som lokalvårdare. Det gjorde jag i några år fram tills jag som 17-åring fick praktikplats på kontoret. Nu gick jag utbildning på gymnasiet för att bli kontorist och fick göra betydligt mer på kontoret än då jag var fyra år. Jag blev dessutom anställd där när jag gick ut gymnasiet, som kontorist på ekonomiavdelning där jag var en utav dem som tog initiativ till att istället för att skriva på maskin, såg till att alltid använda datorn (ordbehandling) som de precis köpt in. Men jag blev inte långvarig på företaget. Provanställning på 12 månader avslutades när jag hade två veckor kvar innan fast anställning då en av chefernas döttrar behövde ett jobb.

Det var arbetslöshet som gällde här från 1989, för väldigt många kontorister. Titeln försvann i stort över en natt liksom tjänsterna. Då valde jag att börja plugga för att komplettera mina administrationskunskaper. Så i praktiken har jag alltid varit kontorist men med andra titlar. Det är fortfarande kontor som gäller. Det är fortfarande ekonomi involverat. Och juridik. Nio år av olika utbildningar inom administration har lett fram till det jag arbetar med i dag. Men det började 1974 när jag delade ut post på mammas arbetsplats.

Bemötanden

Posted on by Nile

Yrkesrelaterat Nyutexaminerad, hade mitt första sommarjobb, blev kallad till HR-avdelningen inför att det fanns två lediga vikariat för sex stycken utan anställning efter att vi var klara med vår utbildning. Man ville se vilka av oss som skulle erbjudas fortsatt vikariat när det nu rådde anställningsstopp. Jag hann inte mer än slå mig ner framför personalsekreteraren som kallat mig, förrän hon sa ”jag ska se till att du aldrig någonsin kommer att få en anställning i landstinget då du omöjlig kan vara seriös som en man som sökt dig till ett kvinnodominerat yrke”. Vad svarar man på det? Hur bemöter man det? Det har gått 31 år, men det var inte okej ens då att inom offentlig förvaltning säga något sånt. Särskilt inte om man är HR-representant. Men jag fick ett nytt vikariat som sedan förlängdes i sju år innan jag fick fast anställning. I den verksamhet jag hade mitt första sommarjobb. Min dåvarande chef hade inte av HR-varnats för mig, eller stoppat mig. Så stolpskottet på HR hade ingen makt. Men jag har föraktat henne alltsedan detta.

I don't look disabled? You don't look ignorant but there you go.
Bemötande

Sjukdomsrelaterat Nydiagnostiserad med MS fick jag höra av min chef att jag bara fejkade. Jag arbetade där jag också nu var patient. Jag satt i korridoren och fick kortisondropp eftersom jag hade ett skov med progredierande förlamning där jag nästan inte kunde gå med kryckor. Det var då chefen passerade och kläckte ur sig detta.

Sådan har väl inställningen varit från omvärlden alltsedan dess. Snart 25 år senare och inte mycket hat förändrats. Ett funktionshinder handlar mer om att min funktionsnedsättning blir ett hinder i omgivningen att ta mig fram eller verka i. Ingenting i vårt samhälle är anpassat till någon som helt funktionsnedsättning vad den än må vara. Det är bara något personer utan handikapp inbillar sig. Påpekar jag något, så är jag bara gnällig. Det senaste jag hörde var ”vad då inte kommer in på toaletten med rullstol – det är väl bara till resa på sig, rycka upp dörren och gå in”.

För tillfället (kan ändras) har jag turen att kunna gå utan hjälpmedel. Ett fåtal steg. Om jag kan stödja mig mot en vägg. Problemet är inte så mycket MS, utan att jag har kronisk yrsel (som dock är MS-relaterad). Jag faller och det händer hela tiden. Vilket inte får ske eftersom jag står på blodförtunnande läkemedel och riskerar hjärnblödning om jag faller.

Samma sak gäller på jobbet där jag började med att gå utan hjälpmedel, därefter krycka, kryckor, rollator och nu rullstol. Det är otroligt vad jag får höra mycket dumheter trots att jag arbetar på ett sjukhus. Förutom att det inte är anpassat (på ett sjukhus) vad gäller framkomlighet, så ifrågasätts det om jag verkligen är personal eftersom jag ser ut som en patient. Då har jag ändå varit på samma arbetsplats i 23 år. Och hörde detta senast för sex månader sedan.

Det blir heller inte bättre av att jag är infektionskänslig och det fortfarande råder en pandemi där läkare säger att vad jag än gör så får jag inte bli smittad. Återigen får jag höra att jag är överkänslig och rädd för smitta och att det inte är så farligt. Att jag är riskgrupp, har nedsatt immunförsvar och inte kan vaccineras, är inget man förstår då man jämför med sig själv som är frisk, har ett immunförsvar och som kan vaccineras.

Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv med MS eller framhävt att jag har MS. Jag brukar däremot säga vad jag förväntar mig av min omgivning då jag behöver viss anpassning och förståelse. Det som verkar vara svårast att förstå för min omgivning, är att mina behov förändras över tid då min sjukdom också förändras över tid. ”Men du fick ju rehabiliteringsinsats med större rum för 18 år sedan”. Ja, men sedan har jag tvångsförflyttats till ej anpassade rum fyra gånger efter det då chefer behövt rum. Så…? Jag ger mig aldrig.

Bögrelaterat Några gånger har jag gått i taket när det gäller kränkning av mig som bög, eller där min rättspatos för alla homosexuella trätt in. Märkligt nog alltid på jobbet på sjukhuset. Första gången var för 20 år sedan när personal sa att en inneliggande hiv-patient som vårdades för annan åkomma, inte kunde få använda porslin, glas eller bestick då det kunde smitta andra patienter eller personal. Och att det endast var engångsartiklar som fick användas vid måltid. Då blev jag fullständigt vansinnig att man inte hade bättre kunskaper efter 20 år med hiv i vården. Jag stod upp och i stort sett skrek på personal och idiotförklarade dem. Patienten behövde inte använda engångsartiklar. Något år senare hörde jag en chef säga något otroligt nedvärderande om bögar och även då gick jag i taket, och fick en ursäkt.

Som jag skrev i min berättelse om att komma ut, så var jag från början öppen inför alla mina onlinevänner (som jag även umgicks med utanför nätet) som hejade och stöttade mig. Tills jag blev mer öppen på Instagram där de flesta också återfanns. Mina vänner försvann och blockade mig. För att jag uttryckligen sa att jag var bög, trots att de vetat i 15 år och varit stötande. Men att jag var öppen för hela omvärlden blev tydligen för mycket. Detta tog oerhört hårt på mig. Jag hade inte gjort något som kunde väcka anstöt. Jag hade inte visat mig naken eller så. Jag hade inte visat eller sagt något som var sexualiserat. Det enda jag hade gjort var att säga att jag var bög. Högt. På nätet. Och det blir då en massflykt och brutna kontakter. Jag förstår fortfarande inte varför. Inget hade ju förändrats?

Ovan var något kring mina negativa erfarenheter. Men det motsatta finns ju också. Där jag bemöts utifrån person och kompetens. Det är något man inte tänker på lika ofta. Att de flesta människor vill gott och gör gott. Allt det negativa definierar mig inte. Istället blir jag triggad och tar kampen. Först blir jag överrumplad, men jag gräver inte ner mig i det, utan jag slåss för min överlevnad och rätt till existens. Ingen ska få förminska mig oavsett vad de riktat in sig på hos mig. Jag är envis humanist.

 

Blogg inne på fjärde årtiondet

Posted on by Nile

Ett år har tolv månader. Jag är inne på min bloggmånad nummer 294. Vi är få som bloggat så länge, som uthärdat och inte uppvisat någon social kompetens ute i verkliga livet. Eller hur man nu vill välja att tolka det hela?

Det jag oftast återkommit till när jag bloggat – eller skrivit nätdagbok – är frågeställningen när det är färdigbloggat? Om jag ska fortsätta eller sluta blogga. Jag inser väl numera att om jag slutar så blir det utan förvarning. Det har blivit ett litet blogguppsving senaste veckan, vilket delvis beror på sommarsemester. Och en vettig dator. Att blogga via smartphone kommer inte hända. Mest för att jag behöver moderera och modifiera i inställningar och skript för att få bloggen utseendemässigt så som jag vill. Vad jag vet som fungerar mobilversionen av bloggen helt okej, men jag tycker inte det är praktiskt eller snyggt.

Så jag började blogga på 90-talet. Fortsatte under hela 00-talet. Och 10-talet. Numera inne på 20-talet. Jag är inne på mitt fjärde årtionde.

Jag planerar inför nästa blogginlägg. Tänker. Funderar. För jag har bemötts ganska illa genom åren på grund av 1) arbetar inom kvinnodominerat yrke, 2) är överviktig, 3) har multipel skleros, 4) är bög. Det finns många anledningar till att ge sig på mig. Jag har har hört det mesta. Vanligtvis tar jag inte åt mig, men det finns tillfällen… När vänner vänder sig emot en out of the blue. Den smärtan man då känner är för evigt. Därför fortsätter jag fundera på hur jag ska formulera mig i nästa blogginlägg.

Pride – nej tack

Posted on by Nile
Bild från min arbetsplats, av mig och en poster jag som skyddsombud känner starkt för.
Skyddsombudet Nile!

Min skepticism mot Pride grundar sig på att jag inte tycker att den är adekvat. Pride handlar inte om rättvisa och jämlikhet, eller acceptans. Man har helt tappat ursprunget, själva upprinnelsen till vad vi kämpat för sedan Stonewall. I dag är det ”folkfest”. Alla små-, medel- och storstäder ska ha sin egen årliga parad. Straighta politiker visar sitt ”stöd” genom att gå i paraden. Icke-HBT deltar i paraden. Allt är organiserat och bekostat av kommersiella eller politiska intressenter. Jag vägrar Prideparad! Man speglar inte mig, man speglar inte min verklighet.

Just det där med att straighta går i paraden och ska ”visa sitt samtycke” finner jag otroligt stötande. Vet man ens vad vi i the gay community utstått i dåtid, nutid och framtid? Känner man till hur utsatta vi är för hatbrott, kränkningar, våld och så vidare än i dag? Det handlar inte bara om acceptans, lika rättigheter med mera. Det handlar om överlevnad och rätten till trygghet. Känner man till vår (gay community) gemensamma historia? Förstår man verkligen vad vi regnbågsmänniskor behöver? Intentionerna är kanske goda, men tyvärr.

Att mitt fackförbund går i Prideparad tycker jag är okej. Men i övrigt är jag alltså otroligt kritisk till hur Stonewall förvandlats till ett jippo.

En följetång i tre delar

Posted on by Nile

En god följetång är något jag kan uppskatta. Som Dallas eller Dynastin (80-talsversionenerna). Men ibland noterar jag i vardagen små följetänger som kanske inte… är så bra.

Jag läste i GP för tio år sedan följande 2013-02-20. Det var ju lite trist, men jag brukar alltid läsa dödsannonserna.

Dagen efter fanns en rättelse. 2013-02-21:

Men det var inte över med det. Ytterligare en dag senare kunde man läsa följande 2013-02-22:

Oroväckande. Hur och varför blev det så fel? Jag tror det kom ett reportage om det senare, men jag minns inte riktigt, tror det var en hämndaktion där man sedan ändrade rutinerna för hur dödsannonser ska tas in i tidningar, vilka krav och kontroller som måste göras.

 

Mobbning no more

Posted on by Nile

Alltid denna vikt som ständigt pendlat men där jag aldrig egentligen någonsin varit smal. Ibland har jag kämpat och både lyckats och misslyckats med viktnedgång. Andra gånger har jag fullständigt skitit i att försöka åtgärda vikten som ändå kunnat pendla rejält uppåt och nedåt. Med det sagt – jo, chubby var jag allt som barn. Otroligt kräsen och matvägrade, varför det som oftast med smörgåsar, mackor eller smörgåsar (och enstaka mackor).

Det som var utmärkande var när jag började i första klass. Jag var lång, inte längst, men hade lite övervikt. Andra vid min skolstart var bara hälften så långa som jag och vaktmästaren fick åt några såga av benen på skolbänkarna som annars var alltför höga. När de andra började växa ikapp mig så utmärkte jag mig fortfarande eftersom jag hade min minimala övervikt. Det blev inledningen till åratal av mobbning (strax vänder det i texten, var inte oroliga). Värre blev det när jag i 10-årsåldern blev först med att komma in i puberteten med märkligt behåring på en viss fysisk plats. Jag skämdes för att vara så avvikande. Mobbningen fortsatte, men den var enbart verbal. Jag hade särskilt en plågoande som alltid fick med sig alla andra och ingen tog någonsin mig i försvar. Ingen markerade. Jag vill minnas att där var en del diskussioner mellan föräldrar och skola eftersom jag så ofta var ”sjuk” och stannade hemma. Att de andra också hamnade i pubertet var inget som inverkade på min situation då jag kände mig som ett missfoster och behandlades därefter.

I femte klass hände nåt. Jag fick nog. Under rasten ute på skolgården var jag under hård attack av plågoanden och jag var trängd, hade ingen utväg, kunde inte dra mig undan. Så jag gav honom en rejäl knuff så han flög baklänges iväg och slog sig en del. Inget allvarligt, men min ilska, min reaktion, gav upphov till något jag tror var chock och förvåning. Alla inklusive plågoanden. Jag var ändå helt knäckt över situationen och där var en rastvakt (lärarinnan för klassen under mig) tog sig an mig. Där och då fick jag ett stöd och en tröst. Inga förmaningar om vad jag gjort. Hon förstod.

Efter detta fick jag fortsatt pikar emellanåt, men det var betydligt bättre. Högstadiet blev lugnare och jag hade också ett starkt självförtroende. Det gick bättre med studierna och jag var lättsam och hittade på upptåg. Så jag bemöttes mer med respekt då jag inte agerade som det offer som andra gjort mig till under värsta mobbningsåren. Jag var redan väldigt självständig. Det hade jag också blivit av att inte direkt ha vänner och då jag som ensambarn ofta fick vara själv hemma när mina föräldrar jobbade (far dagtid, mor kvällstid). Tidigt fick jag lära mig att jag fick klara mig på egen hand.

Min plågoande träffade jag första gången i lekskolan. Vi gick sedan i samma klass under hela grundskolan. Men när det var dags att välja linje på gymnasiet (fyra olika välja mellan) i storstaden, så ja… vi hamnade på samma gymnasieskola. På samma linje. I samma klass. Från hembyn var vi fem stycken varav endast min plågoande gott i min klass i grundskolan. Så jag blev inte fri. Det var det jag hade sett fram mot allra mest med att komma till storstan och välja gymnasium. Att få bli fri, få börja om, komma in i ett nytt sammanhang. Så… var plågoanden där.

Om vi hade någon typ av tyst överenskommelse under högstadiet och försökte undvika varandra, så gick det inte längre. Det visade sig att jag var självständig och fick nya kompisar, men plågoanden var vilsen. Han hade bara mig att ty sig till. Och jag släppte in honom. Vi hade en mycket god relation under gymnasietiden och skildes som vänner när vi tog studenten. I dag har vi ingen kontakt, men jag tror att vi träffades när det var 10-årsjubileum från grundskolan. Men som 26-åringa var vi alla väldigt vuxna även om vi alla föll in i våra roller från skoltiden.

I övrigt har jag aldrig blivit mobbad även om jag över åren fått gliringar från både kända och okända människor där de omotiverat sett sig nödgade kommentera min vikt. Sista gången jag hörde någon gliring var av några barn på Pressbyrån när jag var 21 år. Förmodligen tror jag att det handlar om att jag faktiskt (självkännedom) utstrålar pondus men också öppenhet. Hade jag krupit ihop och undvikit människor hade det blivit utpekande av mig och dragit till sig blickar. Förmodligen hade jag då utmålats som kuf tacksam att ge sig med kommentarer och kanske våld. Jag tror på det där med hur man framställer sig själv och tror på in egen förmåga. Nej, jag är inte högfärdig eller skrytsam. Jag är en mjukis som känner empati, är nyfiken av mig, tar initiativ. Kanske jag bara inbillar mig att min personlighet är större än min kroppshydda? Jag hoppas jag har rätt. Annars kan jag inte förklara varför jag inte längre är ett mobbningsoffer.

Brasklapp. Senaste året har jag varit mobbad på jobbet, av andra anledningar. It’s not me, it’s her. She’s the problem. Så där går jag rakryggad och tar absolut ingen skit. Jag är gammal. Ingen och inget kan trycka ner mig. Den makten ger jag ingen annan. Jag har egna demoner, klarar mig så bra utan demoner utifrån.

Min nya identitet – komma ut-berättelsen

Posted on by Nile
Första besöket i Göteborg och Liseberg
Första besöket i Göteborg och Liseberg

Åter till min cliffhanger (komma ut-processen).

Det var ensamt. Jag var så rädd, så uppgiven, så fejk. Det var väl så jag kände efter att ha knuffats in längst bak i garderoben efter att man far mordhotat mig om jag bekräftade hans misstankar om att jag var en bögjävel som skulle slås ihjäl. Som 18-årig är det ganska förödande när man själv accepterat fakta och var redo ta klivet ut. Självklart hade detta också en påverkan på min vikt. Som barn var jag överviktig (inte alarmerande), men det blev värre på gymnasiet. Så när jag var 17 år gick jag med i viktväktarna och gick ner 40 kg på mindre än ett halvår. Sedan hände allt det där jobbiga och alla kilon flög på mig igen. Jag försökte att inte tänka eller känna, jag blev istället nörd (amerikanska serietidningar, främst Marvel, tänk på att detta var 80-tal, lång innan MCU). Jag plöjde böcker och tv-serier. Jag hyrde och köpte DVD-filmer på löpande band. Jag jobbade och gav där järnet. Dessutom var New Age på modet och jag utbildade mig till tarotkonsulent (ej praktiserande mot betalning). Allt utom att känna.

Från tonår och upp i 30-årsåldern var den ständiga frågan ”när ska du skaffa flickvän, när ska du gifta dig, när ska du skaffa barn”. Ibland tänkte jag ”ja, det borde jag kanske men jag skulle skada min familj för jag skulle förmodligen bli otrogen med karlar”. Andra gånger tänkte jag ”det är inte meningen att jag under detta liv ska få leva som jag vill, kanske i nästa liv”.

Samtidigt hände det saker i omvärlden. HBT var på frammarsch. Mina bröder och systrar som var ute höll inte käften. Jag imponerades. Jag kände mig stolt. Jag började återfå mod. På ZTV sände man Homogent som blev ett skyltfönster mot en svensk och gay kultur som inte var fjollig, överdriven eller alienerande. Man beskrev människor, vanliga människor. Så rörd och berörd har jag aldrig varit. Fram till den här tidpunkten (mitten av 90-talet) så var det bara After Dark, Gardell, Jacobs stege och ett fåtal till som var kända för allmänheten. Själv kände jag inte till någon som var homosexuell. I min småstad fanns RFSL och när det skrevs om dem i media så det om förföljelse, skadegörelse och misshandel. Det var aldrig positivt. Ingen stod heller upp för oss.

Men just eftersom jag inte hade någon att dela mina funderingar och känslor med, så blev det… bara konstigt. Jag kunde inte förstå hur män kunde flytta ihop – vad skulle brevbäraren säga när post kom till två olika män på samma adress? Och var jag tvungen att flytta till storstad? Handlade allt om sex där man var tvungen leva promiskuöst? Men Homogent på ZTV gjorde mig så otroligt glad. Det fanns hopp. Särskilt som jag såg bilder från ett disco där lesbiska dansade och en av dem kände jag! En läkarkandidat på mitt jobb! Det som också började hända på jobbet (på sjukhus) var att min slumrande gaydar gav utslag på två arbetskamrater. Bara den outtalade insikten! (Så här typ 30 år senare: Ja, de var bögar).

I slutet av 90-talet kom hemdatorn med internet. Det blev min väg ut. Jag hittade information och erfarenheter från andra. Jag hittade bögar via den här bloggen. Det var bloggen som… Nej, jag tar det från början.

Omkring 1999/2000 hade min blogg varit igång ett år. Eller nätdagbok. Vi blev ett gäng från hela Sverige som via våra nätdagböcker lärde känna varandra, läste varandras hemsidor, skrev till varandra i gästböcker, mejlade eller skickade ICQ. En dag när jag via mejl sa hej då för natten till en bekant i Göteborg (30 mil bort), så kunde jag inte låta bli att av en ingivelse avsluta med ”hälsa M”. Han hade aldrig berättat om M, att det fanns en M. Eller att han var bög och levde i ett förhållande med en annan man. Varifrån jag fick denna ingivelse vet jag inte. Reaktionen blev omedelbar. ”Tillhör du också familjen”? Jag förstod vad det betydde och svarade ”ja”. Sedan fullständigt brast det för mig. För första gången hade jag medgett något både för mig själv och för någon annan. Kaos. Riktig jävla kaos. Vilket min vän förstod och frågade efter mitt telefonnummer och om han fick lov att ringa trots att det nu var mitt i natten. Jo, men självklart.

Timmar, flera dagar/veckor, framöver pratade vi i telefon. Om högt och lågt, kanske inte så mycket om att vara bög. Om att vi är människor. Men jag hade många frågor, närgångna frågor, frågor som också väckte anstöt, men jag var tvungen få ur mig allt. Av en händelse skulle det någon vecka senare vara dagboksträff i Norrköping som ingen av oss hade tänkt närvara vid, men vi bestämde oss för att i april 2000 åka dit och för första gången träffa varandra. För nu var vi bästisar men aldrig träffats. Otroligt nervöst möte för min del. Mitt största problem var egentligen att jag var 30 år (min vän ännu äldre), och det kändes så märkligt att vars så vilsen, som en tonåring, i sin sexualitet. Jag, vuxna karln! Nej, det var inget sexuellt mellan mig och min vän (själsfrände). Men det var avdramatiserande att få se varandra, kunna läsa varandras mimik och uttryck mer än över telefon eller text.

Jag levde för de här stunderna av bekräftelse. Jag var sedd och jag lärde mig att uttrycka och förstå vad jag tänkte och kände. Privat i övrigt var det annars bara kaos. Under flera veckor var jag så stressad av förändringen hos mig, att jag endast åt morötter och gick ner 20 kg. Och jag var känslosam. Det pendlade upp och ner. Jag grät nästan konstant för jag tyckte jag satt i en rävsax och inte visste vad mitt nästa steg skulle bli nu när allting förändrats. På jobbet undrade de vad som pågick, för jag var ständigt gråtmild och samtidigt så uppåt. Enda gången jag stängde av all känslomässigt var när jag var i kontakt med min far. Han fick på inga villkor åter misstänka något. Men min mamma. Till slut brast det för mig. Jag var tvungen att berätta men kunde inte berätta. Jag var helt övertygad om att hon skulle säga upp bekantskapen trots att jag visste att hon hade vänner som var lesbiska. Under ett telefonsamtal grät jag så hejdlöst och hon kunde inte få ur mig något och var väldigt orolig. Hon fick gissa 20 frågor innan hon förstod att det var något med min nätdagbok, träffen i Norrköping och slutligen frågade hon om jag var homosexuell. Jag erkände och grät ännu mer. Min mammas reaktion: Men det förändrar ju ingenting! Min motfråga blev: Misstänkte du aldrig något? Nej, det hade hon aldrig gjort. Hon hade aldrig funderat i banor om vilken sexualitet jag hade eller ens förutsatt att jag hade någon alls. (När jag skriver detta himlar jag med ögonen). Men hon liksom alla mina vänner uttryckte att jag inte skulle säga något till min far.

Det lättade efter att jag kommit ut för min mamma och då de flesta nätvännerna visste. Och inom en vecka hade jag tagit två beslut. För det första hade jag MS och bodde i en mellanstor stod som var otroligt inskränkta. Det betydde att jag behövde bryta mig loss och bli självständig. Jag kände också att jag inte ville komma ut för släkt och vänner, att det inte var värt mödan och våndan. Så mitt andra beslut var att flytta. Så jag sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet. Utan att ha löst nytt boende eller nytt jobb. Och jag hade siktet ställt på Göteborg. Det kunde lika gärna ha blivit Stockholm eller Malmö, men jag kände att Malmö var för nära och att Göteborg hade många nätvänner. Jag var välkommen. Jag frågade alla om det var okej för deras del att jag flyttade till Göteborg.

Min mamma tyckte det var lite förhastat av mig. Min själsfrände tyckte att jag borde besöka Göteborg om jag nu skulle flytta dit. Så min mamma och jag åkte till Göteborg (hon var lite rädd att jag skulle bli polsk hemhjälp åt något bögpar trots att jag inte är polsk – jag kan inte förklara den här kommentaren). Hon behövde se mig i en ny kontext och vara med i min resa. Själv tyckte jag bara att det var helt fantastiskt i Göteborg som visade sig från sin bästa sida denna sommardag i juni 2000.

I mitten av september flyttade jag till Göteborg. Lägenhet fick jag redan innan jag lämnat Skåne då jag ringde ett bostadsbolag som inte hade några lediga lägenheter. När uthyraren hörde varifrån i Skåne jag skulle flytta, reagerade hon på att det var dit hon själv skulle flytta från Göteborg någon vecka senare. Nej, vi bytte inte bostad med varandra. Däremot så tyckte hon det var ett sådant sammanträffande att jag fick en lägenhet direkt som inte hunnit bli uthyrd. Så jag passerade en enorm bostadskö.

Jobb då? Jag hade sökt flera jobb i Göteborg innan jag flyttade, men fick avslag på allting. När jag i mitten av september landade i min lägenhet i Göteborg, ringde jag en HR-avdelning på ett sjukhus, som sa ”nej, det finns inga lediga jobb, men du kan ringa X som kanske behöver personal”. Så det gjorde jag. Två dagar senare var jag anställd och har varit på samma arbetsplats (i olika roller) nu i 23 år. Allting löste sig. Ibland är det bara meningen att man ska följa en utstakad väg och där finns inga som helst hinder!

Och här ger jag en liten uppgiven suck. Min far då? Jo, han blev väldigt upprörd när han hörde att jag skulle lämna trygghet och dessutom hade oanständigheten att ha skaffat en ny bästa vän som VAR BÖGJÄVEL FÖR SÅDANA… ja, ni känner igen allt det där dravlet. Under de sex år han levde efter att jag flyttat, så var det alltid meningen att han skulle hälsa på mig och se hur jag levde och hade det. Men det blev aldrig så. Jag tror han var rädd och ändå visste sanningen men inte ville riskera få den bekräftad.

Så nu lever jag livets glada dagar som bög? Öh, hur lever man då? Det viktiga är att jag nu är sann mot mig själv och fullt ut accepterar vem jag är. Processen blev utdragen, men jag fann min stig framåt även om det blev i etapper med en stor känslomässig explosion för snart 25 år sedan. Det är alltid det bästa beslut man kan ta – att lämna garderoben, den är trång och mörk och där ser man inga regnbågar, glitter eller glamour.

Ny cliffhanger? Vad är jag för typ av bög egentligen? Och hur blir jag bemött?

80/20

Posted on by Nile

Killgissa är nog det som får mig att komma närmast en sanning utan att egentligen veta. Det är inte out of the blue jag gissar något (eller så är det verkligen rappakalja jag kommer med?). När jag killgissar försöker jag använda mig av logiskt tänkande, erfarenheter från liknande frågeställningar. Oavsett hur rätt eller fel jag har, så kan jag i många fall hänvisa till 80/20-regeln (Paretoprincipen). Intervallet på 100 procentskalan, varierar omkring 10-30/70-90. Exempelvis på frågan ”hur många i en population är homosexuella”, går det utmärkt säga ”20 %”. Vad man säger är att majoriteten av 100 % är heterosexuella och att minoriteten identifierar sig som något annat. I verkligheten har studier gjorts som gett olika procentuella svar beroende på hur frågan ställts och hur de tillfrågade tolkat frågan. Men 80/20-regeln stämmer även om det snare kanske är 5/95 %.

Något jag själv reagerat på är detta med att ha stort helskägg sedan åtta år. Vad tycker omgivningen om helskägg? Enligt min erfarenhet, och då jag tillämpar 80/20-regeln på det, skulle jag vilja säga följande:

För skägg

Älskar och uppskattar skägg, imponeras av det, tycker det är klädsamt och ger karaktär, virilitet och sexigt.

  • 80 % av alla män
  • 20 % av alla kvinnor

Mot skägg

Fullständigt avskyr skägg, tycker det är ohygieniskt, döljer ansikten, kopplar det till kriminell verksamhet eller lathet.

  • 80 % av alla kvinnor
  • 20 % av alla män

Betyder det att det är 50/50 när man slår ihop könsfördelningen? Nej, 80/20-regeln gäller fortfarande. Då kommer vi in på normer och vad som är modernt just nu. Det känns som en pendel där det just nu är på topp av acceptans men på nedgång. Men det handlar också om i vilka sociala sammanhang helskägg förekommer, och också om andra moden får genomslag. Ansiktsbehåring i någon form eller helt slätrakad? Fortfarande skulle jag vilja säga att det är vanligast med slätrakad (yttre tryck eller egna föreställningar kring ansiktsbehåring), men att det börjat bli modernt med att korta helskägget eller endast behålla en otroligt buskig mustasch. Så här skulle jag säga att 80 % är slätrakade eller har 4-dagarsstubb men också att 80 % accepterar ansiktsbehåring inklusive helskägg.

Men det går att bryta ner ännu mer på subkategori. Om 5 % av alla män är homosexuella, så kan 80/20-regeln här få representera att 20 % av dessa tillhör bear community, och älskar allt som är hårigt (kropps- och ansiktsbehåring, särskilt skägg).

Så 80/20-regeln går att applicera på allting även om det är en flytande skala och helt beror på vad det är man studerar. Säger min killgissning. Och jag har inte fel i princip, men kanske inte helt 100.