Två semesterdagar återstår innan jag åter börjar jobba. Ett konstaterande där jag inte vill göra en utflykt in i känslovärlden. Låt oss bara lugnt konstatera att jag i dag har 4574 dagar kvar till pension. Nedräkningen är till 2037 eftersom mitt födelseår innebär att jag inte får gå i pension förrän jag fyller 67. Okej, jag kan gå i förtid som allra tidigast 2035.
Kanske jag nämnt det? Det kommer vara med stor osäkerhet jag återgår i tjänst i nästa vecka. Arbetsgivaren ska spara X antal miljoner. Min yrkesgrupp ska eventuellt omplaceras eller få andra arbetsuppgifter, kanske jag klarar mig undan just det. Men i övrigt ska man också slå ihop oss med andra och göra oss till en stor enhet där vi eventuellt får andra chefer, andra arbetssätt, annan jargong. Ovan på det ska arbetsuppgifter och ansvar försvinna från oss när vi får ett nytt datasystem om ett år. Det är hela havet stormar, och jag vet ingenting. Då är jag ändå facklig företrädare som ska få information direkt när en förändring är på gång, men inte ens chefer verkar veta något då så mycket tas över deras huvuden och de kommer till mig och frågar om jag som facklig hört något från högsta centrala ort (då cheferna inte hör något från sin högsta chef) eller från politikerna som bestämmer.
Frågan är om jag behöver stålsätta mig och befara alla möjliga scenarier? Eller chilla tills jag hör något konkret?
Två semesterdagar kvar…
