Åter till min cliffhanger (komma ut-processen).
Det var ensamt. Jag var så rädd, så uppgiven, så fejk. Det var väl så jag kände efter att ha knuffats in längst bak i garderoben efter att man far mordhotat mig om jag bekräftade hans misstankar om att jag var en bögjävel som skulle slås ihjäl. Som 18-årig är det ganska förödande när man själv accepterat fakta och var redo ta klivet ut. Självklart hade detta också en påverkan på min vikt. Som barn var jag överviktig (inte alarmerande), men det blev värre på gymnasiet. Så när jag var 17 år gick jag med i viktväktarna och gick ner 40 kg på mindre än ett halvår. Sedan hände allt det där jobbiga och alla kilon flög på mig igen. Jag försökte att inte tänka eller känna, jag blev istället nörd (amerikanska serietidningar, främst Marvel, tänk på att detta var 80-tal, lång innan MCU). Jag plöjde böcker och tv-serier. Jag hyrde och köpte DVD-filmer på löpande band. Jag jobbade och gav där järnet. Dessutom var New Age på modet och jag utbildade mig till tarotkonsulent (ej praktiserande mot betalning). Allt utom att känna.
Från tonår och upp i 30-årsåldern var den ständiga frågan ”när ska du skaffa flickvän, när ska du gifta dig, när ska du skaffa barn”. Ibland tänkte jag ”ja, det borde jag kanske men jag skulle skada min familj för jag skulle förmodligen bli otrogen med karlar”. Andra gånger tänkte jag ”det är inte meningen att jag under detta liv ska få leva som jag vill, kanske i nästa liv”.
Samtidigt hände det saker i omvärlden. HBT var på frammarsch. Mina bröder och systrar som var ute höll inte käften. Jag imponerades. Jag kände mig stolt. Jag började återfå mod. På ZTV sände man Homogent som blev ett skyltfönster mot en svensk och gay kultur som inte var fjollig, överdriven eller alienerande. Man beskrev människor, vanliga människor. Så rörd och berörd har jag aldrig varit. Fram till den här tidpunkten (mitten av 90-talet) så var det bara After Dark, Gardell, Jacobs stege och ett fåtal till som var kända för allmänheten. Själv kände jag inte till någon som var homosexuell. I min småstad fanns RFSL och när det skrevs om dem i media så det om förföljelse, skadegörelse och misshandel. Det var aldrig positivt. Ingen stod heller upp för oss.
Men just eftersom jag inte hade någon att dela mina funderingar och känslor med, så blev det… bara konstigt. Jag kunde inte förstå hur män kunde flytta ihop – vad skulle brevbäraren säga när post kom till två olika män på samma adress? Och var jag tvungen att flytta till storstad? Handlade allt om sex där man var tvungen leva promiskuöst? Men Homogent på ZTV gjorde mig så otroligt glad. Det fanns hopp. Särskilt som jag såg bilder från ett disco där lesbiska dansade och en av dem kände jag! En läkarkandidat på mitt jobb! Det som också började hända på jobbet (på sjukhus) var att min slumrande gaydar gav utslag på två arbetskamrater. Bara den outtalade insikten! (Så här typ 30 år senare: Ja, de var bögar).
I slutet av 90-talet kom hemdatorn med internet. Det blev min väg ut. Jag hittade information och erfarenheter från andra. Jag hittade bögar via den här bloggen. Det var bloggen som… Nej, jag tar det från början.
Omkring 1999/2000 hade min blogg varit igång ett år. Eller nätdagbok. Vi blev ett gäng från hela Sverige som via våra nätdagböcker lärde känna varandra, läste varandras hemsidor, skrev till varandra i gästböcker, mejlade eller skickade ICQ. En dag när jag via mejl sa hej då för natten till en bekant i Göteborg (30 mil bort), så kunde jag inte låta bli att av en ingivelse avsluta med ”hälsa M”. Han hade aldrig berättat om M, att det fanns en M. Eller att han var bög och levde i ett förhållande med en annan man. Varifrån jag fick denna ingivelse vet jag inte. Reaktionen blev omedelbar. ”Tillhör du också familjen”? Jag förstod vad det betydde och svarade ”ja”. Sedan fullständigt brast det för mig. För första gången hade jag medgett något både för mig själv och för någon annan. Kaos. Riktig jävla kaos. Vilket min vän förstod och frågade efter mitt telefonnummer och om han fick lov att ringa trots att det nu var mitt i natten. Jo, men självklart.
Timmar, flera dagar/veckor, framöver pratade vi i telefon. Om högt och lågt, kanske inte så mycket om att vara bög. Om att vi är människor. Men jag hade många frågor, närgångna frågor, frågor som också väckte anstöt, men jag var tvungen få ur mig allt. Av en händelse skulle det någon vecka senare vara dagboksträff i Norrköping som ingen av oss hade tänkt närvara vid, men vi bestämde oss för att i april 2000 åka dit och för första gången träffa varandra. För nu var vi bästisar men aldrig träffats. Otroligt nervöst möte för min del. Mitt största problem var egentligen att jag var 30 år (min vän ännu äldre), och det kändes så märkligt att vars så vilsen, som en tonåring, i sin sexualitet. Jag, vuxna karln! Nej, det var inget sexuellt mellan mig och min vän (själsfrände). Men det var avdramatiserande att få se varandra, kunna läsa varandras mimik och uttryck mer än över telefon eller text.
Jag levde för de här stunderna av bekräftelse. Jag var sedd och jag lärde mig att uttrycka och förstå vad jag tänkte och kände. Privat i övrigt var det annars bara kaos. Under flera veckor var jag så stressad av förändringen hos mig, att jag endast åt morötter och gick ner 20 kg. Och jag var känslosam. Det pendlade upp och ner. Jag grät nästan konstant för jag tyckte jag satt i en rävsax och inte visste vad mitt nästa steg skulle bli nu när allting förändrats. På jobbet undrade de vad som pågick, för jag var ständigt gråtmild och samtidigt så uppåt. Enda gången jag stängde av all känslomässigt var när jag var i kontakt med min far. Han fick på inga villkor åter misstänka något. Men min mamma. Till slut brast det för mig. Jag var tvungen att berätta men kunde inte berätta. Jag var helt övertygad om att hon skulle säga upp bekantskapen trots att jag visste att hon hade vänner som var lesbiska. Under ett telefonsamtal grät jag så hejdlöst och hon kunde inte få ur mig något och var väldigt orolig. Hon fick gissa 20 frågor innan hon förstod att det var något med min nätdagbok, träffen i Norrköping och slutligen frågade hon om jag var homosexuell. Jag erkände och grät ännu mer. Min mammas reaktion: Men det förändrar ju ingenting! Min motfråga blev: Misstänkte du aldrig något? Nej, det hade hon aldrig gjort. Hon hade aldrig funderat i banor om vilken sexualitet jag hade eller ens förutsatt att jag hade någon alls. (När jag skriver detta himlar jag med ögonen). Men hon liksom alla mina vänner uttryckte att jag inte skulle säga något till min far.
Det lättade efter att jag kommit ut för min mamma och då de flesta nätvännerna visste. Och inom en vecka hade jag tagit två beslut. För det första hade jag MS och bodde i en mellanstor stod som var otroligt inskränkta. Det betydde att jag behövde bryta mig loss och bli självständig. Jag kände också att jag inte ville komma ut för släkt och vänner, att det inte var värt mödan och våndan. Så mitt andra beslut var att flytta. Så jag sa upp min lägenhet och sa upp mig från jobbet. Utan att ha löst nytt boende eller nytt jobb. Och jag hade siktet ställt på Göteborg. Det kunde lika gärna ha blivit Stockholm eller Malmö, men jag kände att Malmö var för nära och att Göteborg hade många nätvänner. Jag var välkommen. Jag frågade alla om det var okej för deras del att jag flyttade till Göteborg.
Min mamma tyckte det var lite förhastat av mig. Min själsfrände tyckte att jag borde besöka Göteborg om jag nu skulle flytta dit. Så min mamma och jag åkte till Göteborg (hon var lite rädd att jag skulle bli polsk hemhjälp åt något bögpar trots att jag inte är polsk – jag kan inte förklara den här kommentaren). Hon behövde se mig i en ny kontext och vara med i min resa. Själv tyckte jag bara att det var helt fantastiskt i Göteborg som visade sig från sin bästa sida denna sommardag i juni 2000.
I mitten av september flyttade jag till Göteborg. Lägenhet fick jag redan innan jag lämnat Skåne då jag ringde ett bostadsbolag som inte hade några lediga lägenheter. När uthyraren hörde varifrån i Skåne jag skulle flytta, reagerade hon på att det var dit hon själv skulle flytta från Göteborg någon vecka senare. Nej, vi bytte inte bostad med varandra. Däremot så tyckte hon det var ett sådant sammanträffande att jag fick en lägenhet direkt som inte hunnit bli uthyrd. Så jag passerade en enorm bostadskö.
Jobb då? Jag hade sökt flera jobb i Göteborg innan jag flyttade, men fick avslag på allting. När jag i mitten av september landade i min lägenhet i Göteborg, ringde jag en HR-avdelning på ett sjukhus, som sa ”nej, det finns inga lediga jobb, men du kan ringa X som kanske behöver personal”. Så det gjorde jag. Två dagar senare var jag anställd och har varit på samma arbetsplats (i olika roller) nu i 23 år. Allting löste sig. Ibland är det bara meningen att man ska följa en utstakad väg och där finns inga som helst hinder!
Och här ger jag en liten uppgiven suck. Min far då? Jo, han blev väldigt upprörd när han hörde att jag skulle lämna trygghet och dessutom hade oanständigheten att ha skaffat en ny bästa vän som VAR BÖGJÄVEL FÖR SÅDANA… ja, ni känner igen allt det där dravlet. Under de sex år han levde efter att jag flyttat, så var det alltid meningen att han skulle hälsa på mig och se hur jag levde och hade det. Men det blev aldrig så. Jag tror han var rädd och ändå visste sanningen men inte ville riskera få den bekräftad.
Så nu lever jag livets glada dagar som bög? Öh, hur lever man då? Det viktiga är att jag nu är sann mot mig själv och fullt ut accepterar vem jag är. Processen blev utdragen, men jag fann min stig framåt även om det blev i etapper med en stor känslomässig explosion för snart 25 år sedan. Det är alltid det bästa beslut man kan ta – att lämna garderoben, den är trång och mörk och där ser man inga regnbågar, glitter eller glamour.
Ny cliffhanger? Vad är jag för typ av bög egentligen? Och hur blir jag bemött?