Åldrandet har börjat göra sig påmint. Mycket händer på ett halvår samtidigt som det kanske till det yttre ändå inte hänt så mycket. Jag är fortfarande mer eller mindre isolerad p.g.a. pandemin som faktiskt fortfarande pågår. Min fjärde spruta fick jag i slutet av september. Tio dagar senare (för att göra en lång och omständlig historia kort) ambulans till sjukhus och tio dagars vistelse där. Proppar i lungorna (lungembolier) där man inte riktigt förstod att jag överlevde. De tolkade det som biverkan av covidvaccination och gjorde anmälan läkemedelsbiverkan (blodproppar verkar hända ganska ofta efter vaccination men det är svårt att bevisa sambandet).
Samtidigt hade jag en blodbrist (järnbrist) och fick 1 dl järn insprutat i blodet och reagerade naturligtvis med en biverkan. Kliande utslag över hela kroppen som höll i sig i sex veckor trots att jag tog dubbel dos antihistamin. Och har man lungemboli ska man äta blodförtunnande tabletter i 6-12 månader, vilket gör att man lätt blöder.
Trots allt detta så återgick jag i november fysiskt till jobbet (med avstånd och munskydd) en dag per vecka. Ett problem har uppstått på jobbet i och med att jag arbetat hemifrån i nästan tre år. Jag har inte längre någon fysisk arbetsplats på jobbet, utan får boka in mig i konferensrum (om det är ledigt) och sitta vid en dator där. Urusel arbetsmiljö då jag behöver stol som går ställa in och höj-och-sänkbart bord. Och från årsskiftet är tanken att jag ska arbeta fysiskt på jobbet två dagar per vecka. Det betyder olika konferensrum beroende på veckodag – om det är ledigt. Men just nu arbetar jag hemifrån igen då jag håller på med bokslut och har deadline. Arbetsmiljön är bättre hemma och jag måste vara säker på att få jobbet gjort. Och med tanke på nya smittspridningen… Folk lever i pandemiförnekelse och skyddar varken sig själva eller andra (riskgrupper).
Men varför inledde jag med åldrandet? Jo, jag är ensam. På riktigt. Jag har bara min gamla ömma moder att prata med, den enda som står mig nära. Kontakt med andra är ytligt och icke-privat. Och jag är isolerad på så många plan (främst fysiskt). Här börjar åldern kännas av. Hur länge jag har ömma modern vet jag inte. Och jag känner mig väldigt utlämnad. Utan förankring. Det blev inte bättre av att jag för två månader sedan låg på sjukhus. Som människor är vi väldigt svaga. Inte bara fysiskt.
Jag tror jag behöver någon som bryr sig.
Reservblogg: Nile – bloggare sedan 1999 (waxelk849.blogspot.com)