I någon grad är vi alla oskyddade

Det har hänt en del sedan i januari. Ändå är allt status quo. Pandemin fortgår och jag har nu suttit i karantän i två år och två dagar. En pandemi som samhället nu valt att ignorera. För min del är jag beordrad att fortsätta hålla mig borta från allt och alla då mina tre vaccinationerna inte haft någon som helt effekt. Jag har inte utvecklat antikroppar då jag står på MS-läkemedel som inte bara sänker mitt immunförsvar till noll, utan också slagit ut effekt av vaccination. Tydligen gäller detta alla typer av vaccinationer – jag utvecklar inget skydd av vacciner.

Ett tag diskuterades att jag skulle byta MS-medicinering tillfälligt, för att under ett halv års tid vaccinera upp mig på nytt och utveckla antikroppar mot covid-19, säsongsinfluensa och lunginflammation, men det blev i slutändan ett avslag. Enda alternativet till annan MS-medicinering för mig är direkt dödlig och man vågar inte chansa. Därför vill man behålla status quo, att jag undviker smitta då jag inte bara tillhör en riskgrupp, utan flera riskgrupper. Det enda läkarprofessionen hoppas på är att pandemin försvinner (inte troligt viruset försvinner åtminstone).

Jag har inget emot att arbeta hemifrån. Två år har inte känts som mer än två månader och det går ingen nöd på mig. Helt isolerad är jag inte socialt sett, och jag har besök i ytterdörren som inte kliver över min tröskel och där vi håller minst två meter. Behöver jag mot all förmodan lämna min bostad så är det inte riskfritt även om jag fortsatt måste ha både visir och munskydd. Så jag får vara tacksam för att jag hittills ändå klarat mig. Men är covid så farligt för mig då? Jo, jag är helt oskyddad av vaccineringarna och saknar immunförsvar även mot den simplaste av förkylningsvirus. Det är väldigt allvarligt.

Och så har vi andra problem i världspolitiken. Jag är inte helt avigt inställd till ett tredje världskrig eller att vi skulle tumma på vår ”neutralitet”. Det är en annan värld och andra förutsättningar nu.