Categories:

Tanken slår mig ständigt. Det är dumt. Det är dumt att ta av sig glasögonen och lägga dem bredvid sig i soffan. Ändå gör jag det ständigt och jämt. Det har aldrig legat för mig att sätta dem upp på hjässan. De har en tendens att då glida bakåt – antingen landar de på ryggen, eller så åker de över soffkanten och landar på golvet. Naturligtvis borde jag, när jag tar av mig glasögonen, böjar mig lite lätt framåt och lägga dem på ett bord. Men nej, det gör jag aldrig. De hamnar bredvid mig i soffan.

1989 skaffade jag mina första glasögon som 19-åring då jag upptäckte hur närsynt jag var när jag åter satte mig i skolbänken längst bak i salen på Komvux. Min syn har försämrats rejält över tid och jag är nu helt beroende av glasögon. Egentligen hade jag behövt dem även när jag står i duschen, men där går väl min gräns. Annars är största problemet åldern. Jag har fått skaffa progressiva glasögon sedan några år tillbaka. Ändå måste jag ta av mig glasögonen om jag ska läsa en tidning, en bok eller – värst av allt – titta i min smartphone. Trots progressiva glasögon.

Och jag lägger alltså mina glasögon på ledig sittplats bredvid mig i soffan. Att jag vågar? Äh, det måste vara lättja och förnekelse i kombination som gör att jag inget lärt mig av mina misstag. Eller mer specifikt – ett misstag jag gjorde redan 1989 med mina nya glasögon. Jag tog av mig dem och la dem bredvid mig i soffan. I nästa sekund kastade jag upp ett ben i soffan och mosade mina glasögon med min häl. Nej, mosa var väl fel ord. Jag knockade ut glasen ur glasögonen. Allt sedan denna incident har jag varit orolig för att reprisera klantigheten. Men om jag lärt mig något? Nej. Jag fortsätter lägga mina glasögon i soffan av alla platser. Denna ovana lär jag aldrig bli av med. Och jag är alltid orolig. Tydligen inte tillräckligt för att bryta ovanan.

Tags:

Comments are closed