Med en käftsmäll är man åter i tjänst efter semestern. Sedan en hel vecka. Och fortfarande på distans, nu fjärde terminen.

Tröttsamt att alltid skriva att jag har mycket på jobbet, men så har det alltid varit. Extremt mycket. Igen förs diskussionen att någon mer än jag måste kunna mina uppgifter då jag flyger solo. Det svåra är att finns någon som är villig, men nu tror vi oss ha hittat en. Svårt bara att lära upp någon när man inte är på jobbet. Även om jag hade varit där, hade det varit svårt. Vi har inte nära till varandra och uppkörning innebär förmodligen att man fysiskt måste jobba nära varandra. I typ ett år på heltid. Så omständigt är det.

Tydligen är det extremt just nu på jobbet från alla håll där man kommit på att man behöver information för delårsrapport. Och endast jag kan få fram korrekta uppgifter. Statistik. Alla vill ha akut uttag av statistik av mig just nu. Problemet är att det är svårt få fram och att det tar ganska många veckor. Jag har fått släppa alla mina ordinarie uppgifter. Mejl hinner jag inte svara på (två veckor får man vänta). Jag har redan sett klagomål på att jag inte är tillgänglig via telefon dygnets alla timmar. Jag orkar inte bry mig om obefogad kritik. För jag är alltid tillgänglig på telefon. Under arbetstid. Min arbetstid. Under semestern fick jag dessutom övertid +50 timmar. Så oavsett om man kommer i kontakt med mig eller ej, så jobbar jag mer än vad som rimligtvis kan krävas av mig. Så har jag inte gjort något (än), så beror det på att JAG HINNER INTE MED!

Hjerson

Så vi har nu i Sverige gjort en tv-serie om Hjerson. Jo, jag kände till denna karaktär, skapad av Agatha Christie, sedan tidigare. Det finns ingen berättelse om Hjerson skriven av Agatha, så leta inte.

Poirot har en väninna, Ariadne Oliver, som är deckarförfattare. Hon är med i flera böcker och berättar om sin karaktär Sven Hjerson, som hon tycker innerligt illa om. Han råkade bli en försäljningssuccé, varför hon fortsatte skriva nya böcker om honom. Och hon beskriver honom ganska ingående som en asexuell finsk man i 60-årsåldern. Dessutom blir Hjerson en teateruppsättning. Poirot gick i pausen. Om han läste böckerna är tveksamt. Han tyckte det var alltför banalt och stimulerade inte hans grå hjärnceller.

Kring detta har nu C More gjort en tv-serie. Jag vet inte vad jag ska tycka. Mina små grå känner sig inte aktiverade. Främst för att jag ogillar serier på svenska språket (märkligt teateruttal, låter inte som normalt tilltal).

Semester 2021 och året 2022

Två semesterdagar återstår innan sommaren läggs till handlingarna som om den aldrig inträffat. Men jag har redan schemalagt nästa sommar vad gäller semester. Det gäller att vara ute i god tid. Nej, kanske inte. Jag schemalägger mig själv för nästkommande kalenderår under sommartid. Jag känner till mina deadlines och när jag kan ta ut den obligatoriska semestern.

2022 är ett år utan helgdagar. De finns där, men infaller oftast en lördag eller söndag. Alltså blir det extra många arbetsdagar vilket staten älskar. Arbetsgivaren också. Och jag som är ledig en dag per vecka – självklart infaller helgdagar (de få som finns måndag-fredag) när jag är ledig enligt schema. De enda extra fridagarna jag får nästa år, är Annandag påsk, Kristi Himmelsfärdsdag och Annandag jul. Jo, nationaldagen också. Som infaller på icke-helgdagen annandag pingst.

Klantarsle

Tanken slår mig ständigt. Det är dumt. Det är dumt att ta av sig glasögonen och lägga dem bredvid sig i soffan. Ändå gör jag det ständigt och jämt. Det har aldrig legat för mig att sätta dem upp på hjässan. De har en tendens att då glida bakåt – antingen landar de på ryggen, eller så åker de över soffkanten och landar på golvet. Naturligtvis borde jag, när jag tar av mig glasögonen, böjar mig lite lätt framåt och lägga dem på ett bord. Men nej, det gör jag aldrig. De hamnar bredvid mig i soffan.

1989 skaffade jag mina första glasögon som 19-åring då jag upptäckte hur närsynt jag var när jag åter satte mig i skolbänken längst bak i salen på Komvux. Min syn har försämrats rejält över tid och jag är nu helt beroende av glasögon. Egentligen hade jag behövt dem även när jag står i duschen, men där går väl min gräns. Annars är största problemet åldern. Jag har fått skaffa progressiva glasögon sedan några år tillbaka. Ändå måste jag ta av mig glasögonen om jag ska läsa en tidning, en bok eller – värst av allt – titta i min smartphone. Trots progressiva glasögon.

Och jag lägger alltså mina glasögon på ledig sittplats bredvid mig i soffan. Att jag vågar? Äh, det måste vara lättja och förnekelse i kombination som gör att jag inget lärt mig av mina misstag. Eller mer specifikt – ett misstag jag gjorde redan 1989 med mina nya glasögon. Jag tog av mig dem och la dem bredvid mig i soffan. I nästa sekund kastade jag upp ett ben i soffan och mosade mina glasögon med min häl. Nej, mosa var väl fel ord. Jag knockade ut glasen ur glasögonen. Allt sedan denna incident har jag varit orolig för att reprisera klantigheten. Men om jag lärt mig något? Nej. Jag fortsätter lägga mina glasögon i soffan av alla platser. Denna ovana lär jag aldrig bli av med. Och jag är alltid orolig. Tydligen inte tillräckligt för att bryta ovanan.