Det är lite märkligt att vara en kvarleva från bloggosfärens urtid på 90-talet. Vad hände med bloggandet generellt sett? Förekommer bloggar? Läses de? En snabb sökning på nätet beskriver väldigt nischade bloggar som inte är särskilt personliga. Temabloggar. Som har reklam och sponsorer. Tack, men jag står över. Däremot så saknar jag skrivandet lika mycket som läsarna. Läsare jag egentligen inte sett röken av de senaste 15 åren. Det var mycket läsarna som sporrade mig att prestera, att skriva, att tänka till, formulera mig. Så uppfattade jag det aldrig när det begav sig. Då såg jag det som terapi och sysselsättning när jag inte kunde göra så mycket som nydiagnostiserad i MS. Och jag fann ett liv bortom MS. Jag hade 1999 egentligen redan gett upp, såg mig som ett kolli. Det ändrades med alla kontakter och möten jag fick med andra i landet via min och andras bloggar. När bloggosfären tynade bort, eller övergick att bli något annat än personliga dagböcker, så föll jag tillbaka till det värsta tänkbara – att bli min MS och ett kolli. Det enda som håller mig på benen (mer eller mindre) är jobbet. Samtidigt som bloggarna försvann så blev det också socialt väldigt tomt. Tills skäggklubben kom in i mitt liv. Men där haltar det också nu, främst på grund av att jag blivit fysiskt mycket mer förhindrad att förflytta mig i samhället p.g.a. MS. Då tar jag inte en pågående pandemi i beaktande.
Jag saknar det där med att skriva fritt och obegränsat. Det känns meningslöst att göra det i en blogg. Jag har andra sociala kanaler online, men där är det så styrt vad och hur mycket man kan skriva. Jag känner mig lite bakbunden. Jag har ingen plattform. Jag saknar uppriktiga diskussioner om högt och lågt. Sånt som engagerar mig.
+22 år med blogg får ändå ses som en prestation. Synd att den inget betyder. Längre. För någon. Eller mig.