Semesterklagan

Semestern är inledd. Sju veckor av inaktivitet. Jag är verkligen inte skapt för att vara ledig. En ledig helg tär på mig. En ledig långhelg ger panikkänslor och frustration. Semester… gör mig arg.

Jag har själv valt sju veckor eftersom jag försöker utnyttja majoriteten av årets semesterdagar. Dagarna måste tas ut. Och jag kan aldrig ta strödagar övrig tid på året. Utan ersättare hopar sig jobbet. Ersättare har jag inte haft på många år. En gång i tiden kom sommarvikarier, men någon sådan kan jag inte påminna mig ha haft senaste 29 åren. De finns, men aldrig något jag blir tilldelad.

Så vad händer med arbetsbördan under min semester? Tro inte att sommar innebär ett mindre inflöde. Enda skillnaden är att inga möten hålls. Och jag fuskar under semester. Jag har några strödagar av arbete för att hålla mig flytande tills jag är tillbaka ”på riktigt”. Uppstår kris under min semester måste jag vara tillgänglig och därför har jag lovat att regelbundet kolla min jobbmejl. Enligt regelverk arbetar jag i offentlig förvaltning och då måste mejl läsas konstant om man inte under ledighet delegerar postlådan till någon annan som får sköta bevakningen. Vilket är omöjligt då ingen kan ta ställning till innehållet då ingen förstår eller kan utföra mitt jobb.

Planerna för min semesterlediga tid? Jag vet inte. Jag är rädd för att bli sittandes framför teven då jag inte har några mål. Jag är fortfarande isolerad på grund av pandemin. Jag kan fysiskt inte göra så mycket trots att jag behöver vara aktiv. Uteliv utan pandemin hade inte bidragit med något då jag ute behöver rullstol vilket gör att man är fysiskt inaktiv. Det jag försöker göra är att gå mycket fram och tillbaka inomhus. Det kommer naturligt när man arbetar på distans. Man känner när det är dags resa på sig och gå lite. Men med semester är det lätt glömma tiden i soffan om man börjar med seriemaraton på någon streamingtjänst.

Semester oroar mig. Främst ur perspektivet ”vad händer med min hälsa”? Den är ganska usel som den är.

Att gå vidare

Märklig känsla att efter 455 dagar återvända till sitt arbetsrum. Det var bara tillfälligt, jag distansarbetar fortfarande och råkade bara ha vägarna förbi så att säga. I ett år och tre månader har arbetsrummet stått orört. Mitt besök resulterade i att jag fick slänga mina tre krukväxter som ingen hade förbarmat sig över. Det är jag lite besviken över.

Jag fick också i dag veta orsaken till varför en arbetskamrat dog för ett år sedan. För mig var det viktigt att få veta för att kunna få ett avslut. Har man jobbat ihop och känt varandra i 20 år, och ingen vill berätta, så skapar det känsla av förvirring med orden hur och varför som bara hänger löst i luften. Lättare att förstå och acceptera när orsaken är känd. Även om det är tragiskt och hemskt, så kompletterar det bilden och storyn får ett avslut om jag drar parallellen med en tv-serie. Följer man en serie under flera år så vill man inte känna att det finns något obesvarat. Jag förstår. Jag har något att förhålla mig till. Något jag kan bearbeta.