Varje år den 1 maj återkommer jag till två saker i bloggen som tydligen är ett trauma jag bär med mig även om det bara är minnen. Det är min fars födelsedag och han skulle blivit 82 år i dag. Och i dag är det 33 år sedan mormor dog hemma vid vårt middagsbord när vi firade fars födelsedag. Tanken var att hon efteråt skulle åkt vidare till sin äldste son för att fira hans födelsedag som också infaller i dag. Han (min morbror) fyller 85 år i dag.
Jag tänker ibland, särskilt den 1 maj, på ovan. Varför det traumatiserar? Om jag hade något svar hade jag aldrig återkommit till det i bloggen. Det är människor i min närhet som inte längre är närvarande. Det handlar inte om saknad på det där sörjande viset. Jag tror det handlar om erfarenheter. Om händelser jag önskar hade varit annorlunda. Samtidigt är jag själv nu lite äldre och låter mig inte påverkas så mycket av sånt jag inte kan ändra eller påverka. Jag konstaterar bara att händelser har låtit sig påverka mig genom åren, men att den enda som nu kan påverka det som varit är hur jag själv bearbetar det. Och det är bearbetat, men minnen och känslor påminner mig detta datum om hur det en gång i tiden påverkat mig mer på djupet. Det kommer till ytan som minnen men påverkar mig inte mer än så. Jag har distans och kan stå utanför mig själv. Det är mina minnen av tidigare reaktioner som surrar. Som att se en repris på tv. Man fastnar framför den trots att den inte längre berör. Men man minns hur man kände första gången.
I går råkade jag hitta bilden ovan på min far där han är mer än 30 år yngre än vad jag i dag är. Från en tid då jag inget vet om min far. Ingen vet vad han gjorde mellan lumpen och då jag 12 år senare föddes. Såna frågor poppar också upp emellanåt. Vem var han?