Oro. Varför vet jag inte. Eller är det rastlöshet? Nu har jag haft några veckor med vaccineringar och tandläkarbesök som brutit vardagslunken. Nu dag 383 i isolering borde det inte vara svårt att återgå i distansarbete, streaming och sömn. Men något skaver och distraherar. Kanske också en viss… fundering…
De har börjat dra i mig från jobbet. Som fullvaccinerad borde jag återgå snarast till att vara på jobbet. Vilket jag har svårt att förstå då vaccinet inte förändrar någonting i närtid. Frågan är om jag kan stå emot krav på närvaro.
- För få är ännu vaccinerade.
- Jag kan fortfarande bli smittad och sjuk.
- Jag kan fortfarande bidra med smittspridning till icke-vaccinerade.
- Inga förändringar kring restriktioner har tillkommit för vaccinerade.
- Avstånd gäller fortfarande liksom hygienrutiner, munskydd, och att i möjligaste mån undvika resor och arbeta hemifrån.
- Jag kan inte hålla avstånd med flärdtjänst eller sitta i rullstol.
- Jag arbetar på sjukhus i smittsam miljö.
- Mitt arbetsrum ligger så avskilt att jag lika gärna kan sitta hemma.
- Vi får inte ha fysiska möten på jobbet.
- Vi är inne i tredje vågen och antal sjukhusinläggningar är på mitt jobb högst i landet just nu med nästan 30 procentig inläggning från i fredags till i dag måndag.
Det är omöjligt säga när mina restriktioner kan lätta då det beror på samhällsutvecklingen som i nuläget gör tanken på att vistas ute högst olämpligt. Jag har väntat tålmodigt utan problem hemma i över ett år. Jag har ingen brådska nånstans. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att jag måste in till jobbet innan semestern då mina två jobbdatorer behöver bytas ut när leasingavtalet löper ut.
Varför det de senaste dagarna känts så segt hemma är oidentifierbart. Just det där med känsla är svårt. Vad känner jag och varför känner jag så? Okej, där är en sak till som stör mig. Vaccinationerna är igång och folk håller verkligen inte ut. Otroligt förolämpande. Vad är det som inte går fram? Egoismens baksida?
Jag har åldrats senaste året. Både fysiskt och mentalt. Sånt man i vanliga fall inte lägger märke till själv. Och skägget har blivit gråare. Jag skyller på folks oförmåga att ta pandemin på allvar.
