Categories:

Eftersom det är ett år sedan i dag som global pandemi utlystes av WHO, och jag också varit isolerad hemma ett år i dag, så tänkte jag reflektera. Insikter under det gångna året. Personliga reflektioner.

Jag lider inte av att inte umgås eller röra mig utomhus. Många chockeras över det, har jag förstått. Är jag så asocial? Nej. Jag är supersocial, men klarar lika bra av att vara utan det sociala. Det beror också lite på hur man tolkar det hela. Även om folk fortfarande kan vara sociala digitalt så anser många att det inte går att ersätta fysiska möten digitalt och uppnå samma tillfredsställelse. Jag håller inte med, och konstaterar bara att det är min upplevelse.

Jag har inte gjort avkall. Jag arbetar som vanligt om än hemifrån, men mitt arbete kräver ingen fysisk närvaro på jobbet. Jag har inte fått utelämna någon arbetsuppgift eller utföra den annorlunda. Skype-, Teams-, Zoom- och Cisco-möten ersätter fysiska möten och har visat sig vara mycket mer effektiva. Jag har till och med gått utbildningar via videolänk utan problem.

Online är jag inte enbart i tjänsten. Jag uträttar alla mina ärenden via nätet och får allt hemlevererat; snus, läkemedel, mat med mera. Allt med behöriga avstånd.

Tiden är inte dryg. Det är aldrig långtråkigt eller ensamt. Hemleveranserna gör att jag ser folk, pratar med folk. Telefon med jobbet ger också kontakt med omvärlden. Men det kan aldrig bli långtråkigt eller ens enformigt. Jobbet har varit utmanande och stimulerande då jag på distans fått göra omställningar till nya administrativa rutiner för kollegorna att följa på grund av pandemin. Dessutom har jag på distans fått införa 2-3 nya rutiner/projekt och ansvarar också för ytterligare ett projekt som jag driver med/mot ledningen som involverar bland annat jurist. Spännande!

Så då är det fritiden… Nä, tiden går. Kanske den inte blir så dryg heller av att jag inte har tydliga avbräck i vardagen, utan tiden flyter ihop. 1, 6 eller 12 månader är oväsentligt då jag inte känner av tiden på det sättet när jag bara går hemma och har en rutin som rullar på vecka efter vecka. Borde kanske kännas, men jag är upptagen konstant. Förutom jobb och leveranser så förekommer sömn och streaming, emellanåt någon bok.

Och att gå hemma innebär också att hushållssysslorna ökar när jag själv får fixa frukost och lunch, inte har arbetskläder, och så vidare.

Någonstans i det hela måste man också i ekvationen få in att jag tillhör en (flera) riskgrupp och därmed känner mig skyddad och trygg av isoleringen. Och att MS också gör mig fysiskt och mentalt uttröttad varför det är lugnare att själv kunna styra vardagen. Jag kan hemma lägga upp min arbetsdag som jag önskar. På jobbet är jag låst åtta timmar. Hemma delar jag upp arbetsdagen där lunchen blir minst två timmar så jag hinner gubbvila (sova 30 minuter) och se ett par avsnitt streaming. Jag klarar ännu sämre jobba 8 timmar hemifrån i ett sträck jämfört med när jag är på jobbet. För det finns inga naturliga avbrott i arbetsdagen hemma om jag inte schemalägger det.

Det har varit lätt anpassa sig till pandemin och allt vad det inneburit. Enda gångerna det varit jobbigt är när jag tvingats ut. Jag försöker skydda mig men jag är inte utomhus i ett vakuum. Folk är inget jag kan undvika och de är inte bra på hålla avstånd samt att jag tycker att det är en självklarhet att även andra i alla sammanhang använder sig av både munskydd och visir.

De gånger jag varit ute senaste 365 dagarna:

  1. Apoteket (mars 2020)
  2. Apoteket (mars 2020)
  3. Fotografering körkort (juli 2020)
  4. Hämta nytt körkort (augusti 2020)
  5. Årskontroll sjukhus inkl. provtagning och magnetkamera (december 2020)
  6. Årskontroll tandläkare (januari 2021)
  7. Tandhygienist (februari 2021)
  8. Vaccinering (februari 2021)

Ja, åtta gånger har jag varit ute. Förutom de gånger jag vistats på min balkong.

Jag blir upprörd när jag hör om hur begränsade människor känner sig och hur de antingen ignorerar restriktioner eller gnäller över hur ”drabbade” de är av att inte få kramas, inte får genomföra vissa arbeten/tjänster, inte får det ena eller det andra. Sällan ger de bilden av förståelse till anledning och syfte till att det ser ut som det gör. Det är väldigt egoistisk och kortsiktig syn på det hela. De tillför inget och borde skämmas. Nu när vaccinering pågår börjar också frågan dyka upp om inte restriktioner kan släppas, helst nu innan alla vaccinerats. Ett år har pandemin pågått. Varför denna brådska? Varför inte avvakta tills vi ser utvecklingen innan vi lättar på något? Har vi levt med detta i ett år – varför inte några månader till? Som sagt pågår en vaccinering där inte ens 10 % genomgått det, samt att vi är på väg in i våg 3 där muterade virus dyker upp från alla håll och kanter. Och vaccinleveranserna strular. Sitt lugnt i båten!

Jag känner mig nöjd med min situation. Det har varit lätt anpassa sig. För det finns inga alternativ och inga genvägar.

Tags:

Comments are closed