Categories:

Den 27 februari 2020. Den eftermiddagen var jag på ombudsutbildning med facket. Nej, det var inte före corona. På morgonen hade man i tidningen följande.

Och jag förstod. Jag ville verkligen inte vara på ett ombudsmöte med människor jag inte umgicks med i vanliga fall och på ett hotell där vi åt buffé tillsammans med hotellgäster. Det var riktigt otäckt. Främst för att vi redan visste allt om hur smittan spridit sig från Kina, till Italien och sportlovslediga svenskar hade kommit hem därifrån. Att detta skulle bli stort och få förödande konsekvenser förstod jag oavsett vad läkare sa i media. Men jag kände mig bakbunden av att myndigheterna här ignorerade det så hårt. Jag visste att jag tillhörde en riskgrupp men visste inte vilka medel som stod mig till buds för att skydda mig själv. Först när det officiellt klassades som en global pandemi den 11 mars kunde jag med hänvisning till det isolera mig själv hemma och börja med distansarbete.

Den där ombudsutbildningen… Jag var väldigt förnärmad över inställningen från de andra deltagarna. Ovan var det stora samtalsämnet. Man fnös åt det. Sa att det inte var så farligt. Reserestriktioner till utlandet hade redan framförts i media, men många hade inplanerade utlandsresor i mars. Som de minsann gjort sig förtjänta av och de tänkte då inte stanna hemma för något som bara var en pappersanka. Jag sa inget, för det går inte argumentera med dumhet.

Många glömmer nog hur det var för ett år sedan. Att man inte tyckte att det angick dem. Att man oavsett skulle vara förskonade. Att Sverige hade koll på läget. Själv var jag på min vakt som riskgrupp och noterade allt. I mars/april fick jag frågan när jag trodde att jag skulle vara tillbaka på jobbet och allt skulle vara normalt igen i världen. Min chef frågade och blev väldigt förvånad när jag sa 1-2 år. Alla sa att vi skulle vara av med pandemin inom tre månader. Efter sommaren sa min chef ”du verkar ha rätt”.

Kanske jag klarar av min isolering så bra då jag förutsåg vad som var på gång och hur det skulle slå under en längre tid? Jag har inte behövt omvärdera någon uppfattning under resans gång. Det förutsägbara är i sig en trygghet att planera utifrån.

Tags:

Comments are closed