Släppa taget är svårt

Förmodligen minns någon fortfarande det jag bloggade mycket om 1999-2000. Både om MS och om alla dagliga händelser på mitt jobb. Jag arbetade på sjukhus som sekreterare i Kristianstad 1992-2000. Vi var drygt 300 anställda i verksamheten, varav cirka 30 var kollegor till mig som jag alla kände mycket väl eftersom jag var resurs som hoppade runt när någon var ledig eller sjuk, samt att vi umgicks mycket på fritiden. Och där var cirka 50 läkare med vilka vi också umgicks med på fritiden. Aldrig umgicks vi med vårdpersonal i övrigt på fritiden.

När jag för 21 år sedan flyttade till Göteborg, 30 mil bort, var det med blandade känslor avseende jobbet. I min drömvärld hade jag bott i Göteborg men jobbat kvar i Kristianstad. Och här i Göteborg är man väldigt trött på mig som i 20 år ständigt leder in samtal som börjar med ”när jag jobbade i Kristianstad” vilket får alla att himla med ögonen. Det var väldigt strukturerat och logiskt att jobba där i motsats till Göteborg där jag hela tiden upplevt obefintliga rutiner, för stor organisation och ingen som hade erfarenhet, överblick eller som kunde hålla fokus. Varav mitt ”när jag jobbade i Kristianstad”.

Jag har i alla år kämpat för struktur och engagerat mig genom att utbilda, sprida information, förklarat orsak och verkan, vårt uppdrag och våra mål. Med varje ny chef har jag lirkat oss framåt och för ett par år sedan vann min grupp av kollegor pris som bästa enheten. Så någonstans har jag fått gehör som också uppmärksammats av toppen i organisationen. Så Kristianstad har indirekt betytt något.

Under väldigt många efter jag landat i Göteborg har jag tänkt tillbaka på tiden i Kristianstad och mitt arbete där. Jag saknade alla mina arbetskamrater trots att jag fick nya i Göteborg. Först nu 20 år senare har det börjat blekna. Även om jag minns alla, så är det inte längre samma arbetsplats som jag lämnade. Av de 30 kollegorna är det bara fem kvar. Plus två timanställda pensionärer. Av de 50 läkarna är det åtta kvar, plus tre pensionärer. Alla dessa arbetsföra före detta arbetskamrater är mellan 55-65 år.

Syftet med denna text: Vi åldras. Saker förändras. Det går aldrig komma tillbaka till något som varit. Förutsättningar förändras. Vi kan inte göra mer än att minnas och sakna, men vi måste släppa det. För min del går det lite i vågor. Och jag blir arg på mig själv att det fortfarande kan påverka mig. Jag jobbade i Kristianstad under åtta år. På min arbetsplats i Göteborg har jag varit i 21 år.

Och ibland minns jag jobbet jag hade under 11 månader 1988-1989. Inofficiellt började jag där redan 1974 som 4-åring. Därför var det människor jag träffade dagligen under 15 års tid. De enda som är kvar i företaget är den vars tjänst jag vikarierade för, samt den som jag delade arbetsuppgifter med. Jo, jag har koll på alla mina tidigare arbetsplatser även om jag i dag inte har någon kontakt med dem. Trots allt är arbetsplatsen en stor del av ens liv då vi tillbringar så mycket tid där med människor som vi aldrig annars kommit i kontakt med.