Nile: Blogg online sedan 1999 Många vet vem jag är. Få känner mig. Ingen förstår mig.

Endast sjukvården gör nåt

Många glömmer nog hur vi reagerade på pandemin för 9-10 månader sedan. Mycket har hänt, och samtidigt är allting oförändrat. Apple+ har några avsnitt Oprah från den här perioden som handlar om Covid-19. Jag har ägnat kvällen åt höra amerikanska sköterskor berätta om när pandemin slog till i New York, Detroit och Louisiana. Även om behandling och överlevnad förbättrats något sedan dess, så fortsätter viruset med oförändrad kraft skörda offer och belasta vården så extremt att det är direkt oförskämt. Särskilt när medveten smittspridning sker.

Det är medveten smittspridning. Tillräckligt många människor bryr sig inte om pandemin för att låta våg efter våg drabba oss. Förra våren i USA pratade man mycket om det som vi fortfarande har som pågående rekommendationer. Hygien, distansering, isolering, men inte så mycket om munskydd eller hålla ekonomin igång eller erhålla inkomst. Det handlade om sjukvård. Åtminstone tills Trump kickade Fauci.

Det är samma kamp i dag som då. Ingen vila, ingen ro, för sjukvården. De sliter. En kamp mot virus, kamp för att orka med, kamp för finna sjukvårdsplatser, kamp för finna skyddsutrustning, kamp få till vaccineringarna nu när vaccin finns. Hur kommer det gå? Står personal och sjukvård pall? Står vaccinet pall alla mutationer? Ovanpå det är människor egoistiska och hävdar personlig integritet få leva utan restriktioner eller hänsyn. Det som är ännu mer kränkande i sammanhanget är att det finns grupper av människor som inte tror på vaccin.

Viruset lever vidare för att vi tillåter det. Snart i ett år har vi levt med effekterna av pandemin, och folk har inte lärt sig förstå allvaret eller konsekvenserna som varit kända hela tiden. Tio månader senare är det i praktiken fortfarande mars 2020.