Categories:

Om mina tre tidigare läsare finns kvar, vet jag inte. Men se – plötsligt har jag semester och är uttråkad. Dag 303 i isolering har bara bevisat en sak – jag är workaholic!

Tre månader sedan jag skrev något. Det är oförändrat läge, pandemi pågår, Trump pågår, isolering pågår. Nu behöver de bara isolera Trump också lite mer permanent.

I augusti var jag ute för att hämta nya körkortet, men i mitten av december var jag ute igen. Det var dags för en mer än ett år försenad läkar- och magnetkamera kontroll. Jag gillade inte riktigt att utan anledning tvingas ut i en ökad smittspridning där jag inte kan skydda mig. Eftersom det blev sådan lång dag på sjukhuset, så passade jag på att besöka arbetskamraterna. Självklart med säkert avstånd plus att jag hade både munskydd och visir, vilket flertalet arbetskamrater också hade. Säkrare kunde det inte bli, men det garanterar ändå inget. De passade på att ge mig vaccin mot säsongsinfluensa som de hade sparat (jag ska inte ta till primärvård, neurologen hade slut). Dagen gick bra och det var inget konstigt att bege sig ut med rullstolen eller röra sig på sjukhuset. Förutom att jag inte litade på mina medpatienter riktigt som varken hade munskydd eller visir. Nå, från och med i går får ingen vistas på sjukhustomten utan munskydd, inklusive patienter och besökare förutom personal.

Så ett coronavaccin är på gång. Jag vet inget när i tid jag står på tur. Antingen får jag spruta genom hemtjänsten, neurologen eller jobbet. Jag tror snarast på att det är jobbet som kommer att ställa upp för mig här. Jag litar inte på kompetens och genomförande gällande de andra. Gissningsvis mars/april får jag spruta, kanske det blir åter till jobbet efter sommarsemestern?

Det händer inte så mycket mer än att jag ständigt arbetar. Nä, jag jobbar mina timmar men sprider ut dem lite mer så det känns som om jag alltid är i tjänst. Då fungerar jag. Det blir inte enformigt eller tråkigt i isoleringen. Dessutom har jag precis avslutat årets bokslut som jag höll på med dagligen 1/12-7/1. Ska jag vara korrekt så gör jag inget ekonomiskt, utan ändrar, rättar och kompletterar källdatan som ligger till grund för bokslutet. Lite slarvigt sagt har jag för 2020 sett till att dra in 46 miljoner kronor i intäkter som vi annars hade gått miste om. På sjukhusnivå. I form av statsbidrag. Men vi får bara 90 % av summan.

Tredje året på rad fick jag för förra året en lönehöjning som är tre gånger högre än vad kollegor fått. Motiveringen jag fått till detta är att jag har hög kompetens, slutför uppdrag, är snabb, är verksamhetbärande och den person man är mest rädd för ska sluta. Det gör mig upprörd, för jag vill att vi alla ska vara verksamhetsbärande. Jag vill inte ensam sitta på kunskap eller ensam ta initiativ. Jag har kanske mer intresse och ser helheten inom organisationen på ett annat sätt efter alla år plus de små extrautbildningar jag gått på min fritid. Men det där inget märkvärdigt eller exceptionellt som är nödvändigt. Som jag framfört på jobbet, så har jag inte många år kvar till pension. Åren går extremt fort. Borde jag inte ha någon som kan avlasta mig och i förlängningen ta över? Vi har försökt, men folk slutar (ger upp) efter månad eftersom det plötsligt ställs krav. Inte orimliga krav, men mer än ”flyta med, göra minsta möjliga”. Jag förstår att man försöker behålla mig med högre lön, men ärligt – varför skulle jag vid min ålder vilja börja om med något annat någon annanstans? Ett klargörande: Det är inte mina krav som får folk att säga upp sig, utan det är kraven som är inbyggda i arbetsuppgifterna jag utför.

Usch för semester. Jag känner mig tvingad vara ledig nu i tio dagar eftersom jag har 47 semesterdagar i år att ta ut, och det har jag egentligen aldrig tid med. Och jag vill jobba. Särskilt i isolering.

Så vad gör jag i isoleringen förutom att arbeta? Det vanliga. En del tv och streaming, men är ganska trött på det. Är inne på en ljudbok nr 9 i en serie, men börjar bli ganska trött på det också. Därför blev det en blogg i dag. Planen för semestern är att städa lite mer grundligt om jag orkar. Tiden har jag nu om jag kan hålla mig borta från arbetsdatorn. Jag har bestämt mig för att inte starta arbetsdatorn om inte någon från jobbet ringer på min privata telefon och det är kris.

Och där tog orden slut för i dag.

Tags:

Comments are closed