Ja, vad säger man?
Det är väl mer än en månad sedan det officiella larmet om cornaviruset kom, där rapporterna om hur smittan riskerade att komma hem till Sverige med utlandsresenärer. Det var i början när vi förstått att smittan lämnat Kina. Redan då var jag väldigt observant och en fördel är att jag alltid varit noga med handhygienen. På jobbet är jag nog enda sekreteraren som ständigt också spritade händerna. Men jag var på ett fackligt stormöte och försökte hålla distans till alla andra, vilket var svårt. Vi diskuterade corona, men alla var så tvärsäkra på att det inte var någon fara för oss och att många ändå skulle åka utomlands på sportlov. Man kan väl säga att jag var skeptiskt inställd till deras inställning då de inte insåg faran för egen och andras del.
Varför har jag själv så allvarlig inställning? Jo, det hänger ihop med att jag har MS och är infektionskänslig även om jag har ett överaktivt immunförsvar. Visst, jag har behandling som drar ner immunförsvaret, men det går i vågor – ibland aktiveras MS-sjukdomen och slår utan verkan av behandling. Så jag vet aldrig hur mottaglig jag är för infektion. Och vanlig säsongsinfluensa gör mig fruktansvärt sjuk, särskilt lungorna då jag inte har styrka hosta och därmed också lätt får lunginflammation (som är vanligaste dödsorsaken bland MS). Bara en liten förkylning och jag följer rådet att inte ligga, utan att sitta och sova. Jag är expert på det.
Så hände något mer drastiskt för ett par veckor sedan. En handfull konstaterades ha COVID-19 i Sverige och geografiskt utspritt. Nu kom larmen om att stanna hemma vi minsta symtom på övre luftvägssymtom. Då drog jag öronen åt mig rejält. Jag hade i en vecka varit väldigt snörvlig och haft halsont, så det var bara att stanna hemma.
Efter en vecka var jag riktigt förkyld, men det varade bara i en dag (tack MS). Men snörvlandet fortsatte och jag insåg att det var min allergiska rinit (hösnuva) som jag inte behandlat på ett helt år. Så efter lite luftrörsvidgande och nässpray så känner jag inga symtom på någonting. Men jag fortsätter stanna hemma, för nu är det samhällsspridning av corona.
Informationen har varit undermålig gällande riskgrupper i samhället. Gamla med underliggande sjukdomar och lite generellt om transplanterade och cancersjuka. Nå? Men de som står på immunsupprimerande (immunhämmande) läkemedel då som inte får sluta sin behandling? Inte ett ljud. Förutom att man nu i helgen skickade ut sms till alla i Storbritannien som står på samma behandling som jag. De är isolerade i sina bostäder i 12 veckor framåt. Det är detta jag misstänkt men som inte fått ut på någon front alls i Sverige – det har inte funnits någon information alls. Arbetsgivaren förespråkar att man ska vara på jobbet om man är symtomfri. Det där med riskgrupp finns inte som argument. Särskilt som jag inte inkluderas i riskgruppen enligt officiella kanaler.
Så jag ringde neurologen i dag. Jo, jag är inte bara riskgrupp – jag är högriskgrupp för att bli riktigt sjuk vid corona/COVID-19. Jag får inte gå ut alls, inte träffa någon alls. För hur länge är det ingen som vet. Detta är en medicinsk bedömning som jag måste följa. Som tur är kan jag arbeta hemifrån utan problem då jag fysiskt aldrig någonsin behöver ta till jobbet (nåja). Allt går sköta via VPN-datorn, Skype, mejl och telefon. Precis allt.
Orolig och rädd? Nej, men stressad av ovissheten. Jag får matleverans, snusleverans, apoteksleverans. Men jag är lite förbannad över att inte få tag i vetemjöl eller toalettpapper trots försök sedan en månad tillbaka.
Men det är kaos på jobbet. Generellt sett kan man säga att cirka 25 % av all personal är sjukskrivna då de har symtom på övre luftvägsinfektion. Eller allergi. Ingen vet, ingen vågar chansa. All planerad vård är inställd (även för mig – jag får inte gå till tandläkaren på torsdag som riskgrupp). Organisatoriskt sker omvälvande förändringsarbete för möte toppen av antalet insjuknade som lär inträffa här om en vecka där vi saknar 100 intensivvårdsplatser (förutom de 100 vi har). Om vi räknar med värsta tänkbara, alltså. Själv drabbas jag arbetsmässigt av att försöka anpassa våra datasystem efter alla förändringar och bistå med uträkningar av patientflöden samt täcka upp för underbemannade enheter där jag inte ens har min anställning. Plus att jag ska utföra mina löpande arbetsuppgifter och hålla deadline. Och allt ändras från sekund till sekund. Ja, mer kan jag väl inte säga om det hela (återberättar sånt som är känt från media, i övrigt sekretess med hur vi arbetar och hur det ser ut – framförallt då jag inte vet hur det ser ut då jag inte är fysiskt på jobbet).
En paradox. Min behandling som gör att jag tillhör högriskgruppen – den behandlingen testas nu också som möjlig behandling för att stoppa coronavirus nå lungorna och därmed inte ge så svåra symtom på andningsvägarna. Men ingen vet. Ingen vågar chansa. Och behandlingen är grym ändå med biverkningar som är farliga i sig. Så frågan är om jag också kanske är delvis skyddad på grund av min behandling? Ingen vet ännu. Det enda de medicinska bedömningarna kan säga är att behandlingen drar ner på immunförsvaret. Och då kanske också skyddar mot hur långt viruset når olika organ.
Ovissheten är den samma för alla. Det viktiga är att följa alla föreskrifter som finns och som kommer. Ett vaccin skulle sitta fint. Som är beprövat utan negativa långtidseffekter. Får vi vaccin inom fem år ska man vara skeptisk till verkningsmekanismerna.
Arg. Jag blir arg på alla som inte följer föreskrifter begränsa smittspridning. Eller som medvetet utsätter sig för smitt och tror att det är bra att den vägen få antikroppar. Detta är ett mycket potentiellt och farligt virus eftersom vi inte kan stoppa det eller skydda de svaga. Det är inte en naturlig utrensning av befolkningen. Det slår högt som lågt. Även på dem med samhällsbärande funktioner. Och då det händer i stort på en gång i hela världen samtidigt, förvärras den situation som därefter kan uppstå. Och vi måste prioritera hårt på vilka som får ta del av en mycket begränsad sjukvård som inte kan bemöta upp mängden som insjuknar.