Berör som sig bör

Kanske jag återkommer om coronaeländet en annan dag. Just nu surrar något annat i huvudet.

Viaplay har en del dokumentärserier, varav jag såg en i helgen. Jag sträcktittade alla säsonger och kände mig ganska negativt påverkad då det handlade om mord. Efter mord. Efter mord. Ett mord hoppade jag medvetet över då det kom för nära när jag insåg vad det skulle handla om. Ja, jag är medvetet vag.

När jag sett allt, gick jag tillbaka och såg på det jag först hoppat över. För det handlar om två… anekdoter, vilket låter som något överraskande positivt. Nej.

För nu ganska många år sedan hälsade jag på en vän. Vi står och tittar ut från vardagsfönstret. ”Där bodde mördaren”, fick jag veta om huset mittemot. Förvånad och lite chockad blev jag, eftersom nyheten om mördaren var känd via media men brottet hade skett i annan stad, så kopplingen var mig okänd.

Åren går. Nya människor kommer in i mitt liv som jag umgås med. Så får jag höra en historia som en av mina vänner berättar för mig. Chocken jag fick då går inte mäta sig mot den ovan. Han är pappa till mördarens offer.

Dokumentären var bra. Den gottade sig inte i det inträffade. Visst var det jobbigt ta del av det hela på detaljnivå – särskilt när jag fått ett känslomässigt band till någon som det påverkat enormt. För mig är det inte bara rubriker även om jag aldrig varit nära. Men det känns nära. Och det är väldigt sorgligt och orättvist.

Det berör.