månadsarkiv: mars 2020

Distansarbete hemifrån

Att arbeta hemifrån har jag redan gjort i några år. Nu när så många uppmanas arbeta hemifrån om de har möjlighet, så verkar det vara ett problem eftersom media tipsar om hur man ska få struktur på det. Är det ett problem? Samma arbete ska göras oavsett varifrån det utförs.

Jag är schemalagd att arbeta hemifrån fyra timmar varannan vecka, vilket inte är så mycket. Den tiden har jag arbetstelefonen avstängd för att ostörd kunna göra uträkningar där avbrott inte är uppskattat. Utöver dessa schemalagda timmar på distans, så händer det att jag arbetar hemifrån ändå, till exempel om jag har något halvdagsmöte som inte är i anslutning till min ordinarie arbetsplats. Att pendla mellan två geografiskt åtskilda platser, tar för mycket tid (även om det ingår i arbetstid) och är mest stressigt. Då är det bättre att förlägga halvdag till hemarbete före eller efter ett halvdagsmöte. Vilket inträffar nästan varje månad, ibland mer än en gång per månad. Jag är verkligen överallt i tjänsten.

Nu är jag isolerad och arbetar all arbetstid på distans. Jag har struktur och disciplin. Redan från början såg jag till att förutsättningarna fanns.

Lånad arbetsdator och VPN-uppkoppling. Det har varit lite segt till och från senaste veckorna när så många av typ 17000 anställda valt eller tvingats arbeta hemifrån. IT-avdelningen har dock mött upp väldigt snabbt med motåtgärder där man utökat kapaciteten. Strular det för mycket, så försöker jag dela på min arbetsdag och vara online endast tidig morgon och sen eftermiddag/kväll.

Fysisk arbetsplats. Ergonomiska förutsättningar med bra skrivbord, stol och belysning, kanske inte är likvärdig med jobbets, men nästan. Jag har skrivbord och arbetsstol, privat och inte lånade från jobbet. Jag har också dubbla privata bildskärmar. Det är inte någon fördyring eftersom jag denna arbetsplats är något jag använder vid eget datoranvändande också. Just nu har jag min arbetsplats i vardagsrummet efter att det blivit lite trångt och dammigt att ha den i sovrummet. Samt att ljuset blev bländande med sol.

Paus och rast då? Det är lätt att fastna i jobbet och glömma tiden. Samma problem har jag på ordinarie arbetsplats eftersom jag inte har folk där heller omkring mig. Jag har inga arbetskamrater och det finns inga fikapauser. Några naturliga avbrott finns inte. Då är det viktigt att hålla tider:

  • Kl. 06.45 börjar min arbetsdag där jag kollar av jobbmejl.
  • Kl. 07.30, cirka, blir det frukost.
  • Kl. 08.00 är jag tillgänglig på telefon (kopplat telefonnummer till tjänstemobil) och nu börjar mejl och andra meddelanden komma i olika inkorgar att åtgärda och besvara.
  • Lunch på jobbet har jag 11.15-11.45, men hemma tar jag lunch i max två timmar någon gång mellan kl. 11.00 och 14.00, lite beroende på vad jag måste utföra. Att jag tar så lång lunch hemma beror på att jag blir ganska förstörd i kropp och trött i huvudet av att arbeta så koncentrerat. Under denna tid är telefonen avstängd med hänvisning till när jag är tillbaks.
  • Arbetsdagen är slut tidigast 15.15, senast 17.00. Det varierar. Flextid gör att jag har möjlighet sluta tidigare eller hålla på längre. Det beror på flexsaldot men också om där finns arbete som måste utföras. Inflödet av arbete och sådant som föreligger ändå, gör att jag inte särskilt ofta kan skjut på något till en annan dag.

Och ovan fungerar. Dag efter dag. Jag håller hårt på att arbeta när jag har arbetstid. Att privatsurfa, kolla mobilen, titta på tv, städa/diska/tvätta förekommer inte under min aktiva arbetstid. Att sitta i soffan och arbeta förekommer inte heller.

Den sociala biten då? Nja, den förekommer knappt på jobbet heller efter att jag blev placerad en halv kilometer från alla mina kollegor och arbetskamrater. Vi har mejl och telefon, så jag känner mig inte avskärmad helt bara för att jag inte träffar någon fysiskt.

Finns det något jag inte kan göra hemifrån? Ja, utskrifter. Jag kan inte dra ut något på skrivare och jag kan inte skicka post. I nödfall kan jag göra utskrifter på skrivare på jobbet som andra kan ta hand om, men något jag undviker då jag inte har direkt kontroll på vad som händer med det jag skriver ut och om det verkligen blir en utskrift. Lyckligtvis behöver jag inte göra utskrifter, även om jag kan sakna det för egen del.

Sedan har jag ett postfack på jobbet där jag får post som nu blir liggande. Kollegor vet att jag inte är på plats och har lite koll på det. De öppnar min post, och är det något som kan ligga låter de det vara, annars får de åtgärda det som behövs eller meddela mig om det är något särskilt.

I går fick jag mejla alla kollegor om min situation i isolering, Det finns alltid de som inte ringer eller mejlar, utan väntar på att jag kanske tittar förbi så de kan fråga något. Nu vet de att den möjligheten inte finns, utan de får kontakta mig på annat sätt där de nu också fått mina arbetstider och kontaktvägar.

Möten förekommer fortfarande som jag missar. En del blir inställt, men en del blir också som Skypemöten (vilket jag kan delta i). När det gäller mitt fackliga arbete så kan man fortfarande kontakta mig, men gäller det inspektion av fysisk arbetsplats, får de ta kontakt med annat skyddsombud. Något jag kan förmedla om det behövs.

Det enda som jag saknar är information. Vad händer organisatoriskt på jobbet? Vilka diskussioner missar jag? Hur är stämningen? Vilka är i tjänst? Har någon blivit omplacerad nu när hela havet stormar i väntan på anstormningen av patienter där vårdkedjorna kommer förändras? Jag försöker ställa frågor kring detta, men får inte riktigt svar. Jag har ingen helhetsbild. Kanske det mesta är som vanligt. Kanske inte.

I dag är jag ledig från jobbet. Skönt. Netflix, here I come!

Högriskgruppen

Ja, vad säger man?

Det är väl mer än en månad sedan det officiella larmet om cornaviruset kom, där rapporterna om hur smittan riskerade att komma hem till Sverige med utlandsresenärer. Det var i början när vi förstått att smittan lämnat Kina. Redan då var jag väldigt observant och en fördel är att jag alltid varit noga med handhygienen. På jobbet är jag nog enda sekreteraren som ständigt också spritade händerna. Men jag var på ett fackligt stormöte och försökte hålla distans till alla andra, vilket var svårt. Vi diskuterade corona, men alla var så tvärsäkra på att det inte var någon fara för oss och att många ändå skulle åka utomlands på sportlov. Man kan väl säga att jag var skeptiskt inställd till deras inställning då de inte insåg faran för egen och andras del.

Varför har jag själv så allvarlig inställning? Jo, det hänger ihop med att jag har MS och är infektionskänslig även om jag har ett överaktivt immunförsvar. Visst, jag har behandling som drar ner immunförsvaret, men det går i vågor – ibland aktiveras MS-sjukdomen och slår utan verkan av behandling. Så jag vet aldrig hur mottaglig jag är för infektion. Och vanlig säsongsinfluensa gör mig fruktansvärt sjuk, särskilt lungorna då jag inte har styrka hosta och därmed också lätt får lunginflammation (som är vanligaste dödsorsaken bland MS). Bara en liten förkylning och jag följer rådet att inte ligga, utan att sitta och sova. Jag är expert på det.

Så hände något mer drastiskt för ett par veckor sedan. En handfull konstaterades ha COVID-19 i Sverige och geografiskt utspritt. Nu kom larmen om att stanna hemma vi minsta symtom på övre luftvägssymtom. Då drog jag öronen åt mig rejält. Jag hade i en vecka varit väldigt snörvlig och haft halsont, så det var bara att stanna hemma.

Efter en vecka var jag riktigt förkyld, men det varade bara i en dag (tack MS). Men snörvlandet fortsatte och jag insåg att det var min allergiska rinit (hösnuva) som jag inte behandlat på ett helt år. Så efter lite luftrörsvidgande och nässpray så känner jag inga symtom på någonting. Men jag fortsätter stanna hemma, för nu är det samhällsspridning av corona.

Informationen har varit undermålig gällande riskgrupper i samhället. Gamla med underliggande sjukdomar och lite generellt om transplanterade och cancersjuka. Nå? Men de som står på immunsupprimerande (immunhämmande) läkemedel då som inte får sluta sin behandling? Inte ett ljud. Förutom att man nu i helgen skickade ut sms till alla i Storbritannien som står på samma behandling som jag. De är isolerade i sina bostäder i 12 veckor framåt. Det är detta jag misstänkt men som inte fått ut på någon front alls i Sverige – det har inte funnits någon information alls. Arbetsgivaren förespråkar att man ska vara på jobbet om man är symtomfri. Det där med riskgrupp finns inte som argument. Särskilt som jag inte inkluderas i riskgruppen enligt officiella kanaler.

Så jag ringde neurologen i dag. Jo, jag är inte bara riskgrupp – jag är högriskgrupp för att bli riktigt sjuk vid corona/COVID-19. Jag får inte gå ut alls, inte träffa någon alls. För hur länge är det ingen som vet. Detta är en medicinsk bedömning som jag måste följa. Som tur är kan jag arbeta hemifrån utan problem då jag fysiskt aldrig någonsin behöver ta till jobbet (nåja). Allt går sköta via VPN-datorn, Skype, mejl och telefon. Precis allt.

Orolig och rädd? Nej, men stressad av ovissheten. Jag får matleverans, snusleverans, apoteksleverans. Men jag är lite förbannad över att inte få tag i vetemjöl eller toalettpapper trots försök sedan en månad tillbaka.

Men det är kaos på jobbet. Generellt sett kan man säga att cirka 25 % av all personal är sjukskrivna då de har symtom på övre luftvägsinfektion. Eller allergi. Ingen vet, ingen vågar chansa. All planerad vård är inställd (även för mig – jag får inte gå till tandläkaren på torsdag som riskgrupp). Organisatoriskt sker omvälvande förändringsarbete för möte toppen av antalet insjuknade som lär inträffa här om en vecka där vi saknar 100 intensivvårdsplatser (förutom de 100 vi har). Om vi räknar med värsta tänkbara, alltså. Själv drabbas jag arbetsmässigt av att försöka anpassa våra datasystem efter alla förändringar och bistå med uträkningar av patientflöden samt täcka upp för underbemannade enheter där jag inte ens har min anställning. Plus att jag ska utföra mina löpande arbetsuppgifter och hålla deadline. Och allt ändras från sekund till sekund. Ja, mer kan jag väl inte säga om det hela (återberättar sånt som är känt från media, i övrigt sekretess med hur vi arbetar och hur det ser ut – framförallt då jag inte vet hur det ser ut då jag inte är fysiskt på jobbet).

En paradox. Min behandling som gör att jag tillhör högriskgruppen – den behandlingen testas nu också som möjlig behandling för att stoppa coronavirus nå lungorna och därmed inte ge så svåra symtom på andningsvägarna. Men ingen vet. Ingen vågar chansa. Och behandlingen är grym ändå med biverkningar som är farliga i sig. Så frågan är om jag också kanske är delvis skyddad på grund av min behandling? Ingen vet ännu. Det enda de medicinska bedömningarna kan säga är att behandlingen drar ner på immunförsvaret. Och då kanske också skyddar mot hur långt viruset når olika organ.

Ovissheten är den samma för alla. Det viktiga är att följa alla föreskrifter som finns och som kommer. Ett vaccin skulle sitta fint. Som är beprövat utan negativa långtidseffekter. Får vi vaccin inom fem år ska man vara skeptisk till verkningsmekanismerna.

Arg. Jag blir arg på alla som inte följer föreskrifter begränsa smittspridning. Eller som medvetet utsätter sig för smitt och tror att det är bra att den vägen få antikroppar. Detta är ett mycket potentiellt och farligt virus eftersom vi inte kan stoppa det eller skydda de svaga. Det är inte en naturlig utrensning av befolkningen. Det slår högt som lågt. Även på dem med samhällsbärande funktioner. Och då det händer i stort på en gång i hela världen samtidigt, förvärras den situation som därefter kan uppstå. Och vi måste prioritera hårt på vilka som får ta del av en mycket begränsad sjukvård som inte kan bemöta upp mängden som insjuknar.

Berör som sig bör

Kanske jag återkommer om coronaeländet en annan dag. Just nu surrar något annat i huvudet.

Viaplay har en del dokumentärserier, varav jag såg en i helgen. Jag sträcktittade alla säsonger och kände mig ganska negativt påverkad då det handlade om mord. Efter mord. Efter mord. Ett mord hoppade jag medvetet över då det kom för nära när jag insåg vad det skulle handla om. Ja, jag är medvetet vag.

När jag sett allt, gick jag tillbaka och såg på det jag först hoppat över. För det handlar om två… anekdoter, vilket låter som något överraskande positivt. Nej.

För nu ganska många år sedan hälsade jag på en vän. Vi står och tittar ut från vardagsfönstret. ”Där bodde mördaren”, fick jag veta om huset mittemot. Förvånad och lite chockad blev jag, eftersom nyheten om mördaren var känd via media men brottet hade skett i annan stad, så kopplingen var mig okänd.

Åren går. Nya människor kommer in i mitt liv som jag umgås med. Så får jag höra en historia som en av mina vänner berättar för mig. Chocken jag fick då går inte mäta sig mot den ovan. Han är pappa till mördarens offer.

Dokumentären var bra. Den gottade sig inte i det inträffade. Visst var det jobbigt ta del av det hela på detaljnivå – särskilt när jag fått ett känslomässigt band till någon som det påverkat enormt. För mig är det inte bara rubriker även om jag aldrig varit nära. Men det känns nära. Och det är väldigt sorgligt och orättvist.

Det berör.