2019 till handlingarna

Om jag räknat rätt så är 2020 mitt 22:a år med blogg även om jag tycker dess existens befinner sig i periferin av både min och bloggosfärens tillvaro. Finns det ens en bloggosfär? När jag skannar nätet nu för tiden så känns det som om det personliga och privata försvunnit väldigt mycket. Jag förstår det. Restriktiviteten har även drabbat mig, men jag ser fortfarande detta som min primära källa till att få skriva av mig. Att lägga ut en massa bilder på Instagram eller skriva små uppdateringar på Facebook utan kontext, ser jag mer som komplement. Det blir för mycket yta utan djup på sociala medier. Twitter har jag mer eller mindre gett upp då det är en mikroblogg. Beroende på vilka plattformar man befinner sig på, så ger det väldigt lösryckta fragment jämfört med att ha en blogg. Det svåra med blogg är annars just den där utvecklingen med att vara restriktiv då allting kan leda till konsekvenser. Visst, man har tagit många smällar genom åren men det har ju fortfarande uppvägts av allt det positiva. Nätverkandet. Men just den biten verkar jag ha tappat – särskilt som jag också blivit mer restriktiv på grund av att jag är med i en internationell skäggklubb. Jag förstår dem som undrar om det är en sekt, men nej det är den inte. Däremot så har vi en Code of conduct (CoC) som jag är bunden till. Jag kan därmed inte låta min humor lysa igenom för mycket då sarkasm och ironi kan bli väldigt fel hos mottagaren, och jag liksom övriga 2000 medlemmarna representerar skäggklubben på gott och ont.

Men jag kan inte sluta blogga.

I dag är det nytt år och nytt decennium – 2020. Inledningen känns lite skakig på ett personligt plan då jag har med mig väldigt mycket i bagaget från skitåret 2019. Jag har svårt överblicka 2019. Det jag minns mest är elände och väldigt mycket jobb. Samt att det gick i överfartsljus. Ingenting hände hela tiden. Med ingenting menar jag vardagen. Allt rullade på utan avbrott. Inga speciella händelser, överraskningar eller glädjeämnen. Det var bara ordinärt och intetsägande.

Så vad gör det egentligen till ett skitår? I början på året opererade jag bort en visdomstand, men det gick bra. Jag hade lång sommarsemester men där jag ändå arbetade en hel del – det var inte mycket till sammanhängande semester, vilket jag heller inte önskar då jag fysiskt och mentalt tar väldigt mycket stryk när jag blir isolerad.

Och isolerad har jag verkligen varit då jag inte kunnat förflytta mig med rollator. Därav min långa kamp att få elrullstol där jag först i slutet av november fick förflytta mig med hjälp av en sådan. Det har gjort stor skillnad. Om det inte hade varit för det som hände oktober/november. Jag har i två decennier stressat som en galning och förmodligen flera gånger om gått in i väggen utan att förstå det. När jag nu fick min tredje eller fjärde kollaps, gick det upp ett Liljeholmens. MS gör att jag har väldigt svårt att särskilja dess symtom från nya icke MS-relaterade symtom.

För att backa bandet lite. Under vår/sommar/höst har jag även gått hos psykolog (numera avslutat) på grund av min panikångest som jag inte riktigt har verktyg att kontrollera. Men det som därefter hänt i samband med kollapsen, var att jag fick fruktansvärd fysisk smärta njure, lever, tarm eller muskler. Det var riktigt rejält men jag har inte sökt vård för det, utan avvaktat. Varför? Jo, för att kunna identifiera vad det egentligen var samt att jag inte hade kunnat söka vård eftersom jag vid tillfället ännu inte hade tillgång till elrullstol. Och under min ”julledighet” (ingen semester) har det utkristalliserats.

  • Smärtan är 1) gamla hederliga MS-smärtan som är neurogen/neuralgisk som hanteras med Alvedon och Voltaren(gel), och 2) ryggvärk/muskelsmärta som försvinner när jag stretchar.

Okej, det finns en punkt till. Utmattningssyndrom/utbrändhet med alla sina fysiska symtom tror jag också triggat igång en annan sak som jag ska söka för nu när det blir vardag igen. Jag är helt övertygad om att detta triggat igång något som legat latent – diabetes. Jag tror att jag utvecklat diabetes typ 2 då symtomen bland annat är ökad och frekvent urinmängd och håglöshet/trötthet (vilket också är symtom på utbrändhet och MS). Bara lite extra djävulsk trötthet.

Och jag jobbar på som vanligt trots ovan. För det är det enda som håller mig upprätt. Elrullstolen är enbart positivt i sammanhanget. Men ovan är något jag nu har med mig in i 2020 och jag vet faktiskt inte om mina tolkningar är korrekta. I vilket fall som helst försöker jag hålla min kost lite mer på nivån diabetes. Vilket är svårt, men inte lika svårt nu när jag har elrullstolen. För min kost 2019 har varit riktigt urusel på grund av 1) käkoperationerna, 2) inte kunna sköta inköp, 3) ingen ork (MS) tillaga mat, 4) inte haft något lunchrum på jobbet. Därför har det blivit för mycket frysrätter och smörgåsar. Det är för mycket kolhydrater och salt (undrar hur mitt blodryck är nu?) och för lite färsk frukt/grönt. Näringsproblem tror jag inte, men fel kost ur diabetessynpunkt. Vi får väl se.

Så. 2020. Jobbet rullar på och jag har i dagarna gjort ekonomiskt bokslut på jobbet där jag fann 5,7 förlorade miljoner som jag nu fångat upp. I år blir jag 50 och där rycker jag mest på axlarna. I april/maj är det internationell skäggträff i Göteborg. Annars känner jag inte till 2020 så mycket, vilket jag är tacksam för.

Så vad gör jag annars? Det har varit jul- och nyårshelg där jag inte tagit någon semester, men det har varit många fridagar ändå. Nyårshelgen har varit lite jobb på distans (bokslut), men jag håller också på att se hela The Americans på Netflix. En serie jag alltid haft på min önskelista att se men inte blivit färdig avsätta den tid det tar att komma in i handlingen. Jag får speeda upp tittandet lite eftersom jag också varje vecka beställer en ny säsong av NCIS: Los Angeles som dvd. För på linjär tv eller andra streamingtjänster finns inte ett skit att se. Men jag orkar inte sitta så klistrad framför en tv ändå, så jag varvar väldigt mycket med poddar. Just nu Palmemordet och Sagan om Isfolket.

Öh, jag tror vi skulle ha en liten skäggträff i morgon på mitt jobb, men ingen har sagt något. Så förmodligen inte. Jag vågar inte binda upp mig. Jag måste arbeta samtidigt som jag jagar en diabetesutredning.

God fortsättning på nya året!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *