månadsarkiv: januari 2020

Nörd

Mycket tyder på att jag inte har diabetes. Blodsocker fastande och efter frukost visade 4,6 respektive 6,2. Nu inväntar jag bara värdet på långtidssockret också.

Jag har inte funderat närmare på det, men fick frågan i dag varför jag inte tar lite semester nu när jag jobbat typ 200 dagar utan ledighet och då min nästa deadline inte är förrän om ett par veckor. Tja, när jag ställs inför det på det sättet… Så jag packade snabbt ihop i dag, lämnade jobbet redan efter halva dagen och tänker inte återvända förrän 13-14 januari någon gång. Två oplanerade semesterdagar ger mig ledigt i en och en halv vecka. I år har jag 43 semesterdagar, vilket jag ändå inte hinner ta ut i år.

Men kan jag verkligen släppa jobbet så totalt? Nej! För jag skriver det från jobbdatorn jag har hemma då det går snabbare logga in på denna dator. Så det är inloggad på jobbets nätverk jag har åtkomst till nätet. Okej, jag gör inget arbetsrelaterat, varken avlönad eller oavlönad. Jag bara utnyttjar tekniken.

Annars är det svårt på att ett sätt släppa jobbet, och det är intresset av de jobbet ger mig. Inte mina arbetsuppgifter, utan diskussionerna jag har på jobbet som inte har med mitt jobb att göra. Jag gillar förkovra mig och diskutera medicinska frågor. Efter 28 år inom vården så har jag lärt mig en del, plus att det också är något som ständigt förändras och utvecklas. Så det jag uppskattar är att kunna följa utvecklingen och inte sitta inne med gamla sanningar. Jag snappar upp lite här och där, och tror mig kunna följa och vara delaktig i diskussioner kring sjukvård. När man på högre nivå tar beslut brukar jag lägga mig i eftersom jag vet vad man pratar om. Då kan jag inflika mina synpunkter utan att det är malplacerat trots att jag saknar vårdutbildning. För jag har flera perspektiv efter så många år och har varit med om både positiva och negativa saker. Nu låter jag uppblåst, men efter så många år i en grundprofession men med olika positioner inom ett område, så har man också en historik med sig. Beslutsfattare är chefer. Chefer har förordnanden som avslutas, och chefer byts ut, kanske redan efter ett par år. Man saknar historik och överblick. Det är där jag kommer in i bilden. Det tog lång tid, men jag får yttra mig och man lyssnar. Kanske det som förvånat mig mest med detta, är att nya chefer verkar ha kännedom om att involvera mig inför beslut som behöver tas. Så varför just jag? Jag har inte jobbat längst på samma ställe. Skillnaden är att annan personal är väldigt fokuserade på sitt dagliga arbete och inte uppfattar så mycket om det omkring dem. Jag däremot, har många skilda arbetsuppgifter, många kontaktytor och många nätverk som jag träffar utanför min arbetsplats. Och minne. Plus att jag kan förutsäga konsekvenser (erfarenhet) direkt när jag hör något som jag historiskt sett varit med om tidigare och sett utvecklingen av. Vill man göra A, kanske jag säger att A är en urusel idé men att jag förespråkar B, absolut inte C, men D kan fungera även om det kan leda till konsekvens E och måste sammanfogas med B där det ändå är bättre att ta B från början. Alltså, jag har ett spektra av möjliga utfall.

Detta gör mig mörkrädd. Att jag har en inofficiell makt och att jag känner mig ensam med den här typen av överblick. Fler borde ha min nyfikenhet och driv, vilket jag framför ofta och som är önskvärd inte bara från min sida. Men det är svårt. Jag försöker påverka kollegor att ta på sig samma roll, men får lite märkliga förklaringar som mest av allt tyder på osäkerhet och Jante. Jag är för trött och för gammal – mitt ego skiter jag i. Vårt uppdrag är viktigare, att bidra till säker och god vård. Det är ett teamarbete där jag i grupp känner mig ensam med mitt perspektiv.

Det jag hann innan min hastigt påkomna ledighet i dag, var att jag löste ett komplicerat (administrativt) fall där ingen kände till hur man kunde lösa det praktiskt eller ens hur det uppstått. Sånt kan jag spåra och jag förstår hur det uppstått och hur man löser det. Men där handlar det om något annat än min erfarenhet. Jag har fått väldigt många behörigheter i olika datasystem – mer än vad som är brukligt – och kan därför nosa mig fram. Teknik skulle hjälpa vården, men det finns så många datasystem och sekretess gör att man inte får behörighet till alla de system man faktiskt behöver. Andra kanske har max fem behörigheter. Jag har 18! Minst. Varför har jag detta? Jo, förutom tjat så har jag så många roller att det blir ganska heltäckande med behörigheter och därmed får en helhet när jag spårar. Brister som uppstår ska utredas av ansvariga chefer, men inte ens de har behörighet att utredningar varför de lämnar även detta till mig. Jag hittar bristerna, kan se varför de uppstått och hur man kan lösa det för framtiden. Så det där med att ha behörighet verkar vara ganska fundamentalt. Samt erfarenhet att förstå sammanhang och inte bara den lilla biten av sitt eget arbete. Och ja, det har blivit mer komplicerat med åren. Teknik är besvärligt. Särskilt som samsyn inte råder och datasystem kan inte prata med varandra. Så går det när teknik införs under 30 år men där alla regioner själva fått beställa sina egna system men gjort det pö om pö. Det har blivit dyrt och kommer bli ännu dyrare att utveckla systemen och göra det nationellt då alla har så olika behov.

Okej. Så jag tänker alltid arbete. Nörd.

2019 till handlingarna

Om jag räknat rätt så är 2020 mitt 22:a år med blogg även om jag tycker dess existens befinner sig i periferin av både min och bloggosfärens tillvaro. Finns det ens en bloggosfär? När jag skannar nätet nu för tiden så känns det som om det personliga och privata försvunnit väldigt mycket. Jag förstår det. Restriktiviteten har även drabbat mig, men jag ser fortfarande detta som min primära källa till att få skriva av mig. Att lägga ut en massa bilder på Instagram eller skriva små uppdateringar på Facebook utan kontext, ser jag mer som komplement. Det blir för mycket yta utan djup på sociala medier. Twitter har jag mer eller mindre gett upp då det är en mikroblogg. Beroende på vilka plattformar man befinner sig på, så ger det väldigt lösryckta fragment jämfört med att ha en blogg. Det svåra med blogg är annars just den där utvecklingen med att vara restriktiv då allting kan leda till konsekvenser. Visst, man har tagit många smällar genom åren men det har ju fortfarande uppvägts av allt det positiva. Nätverkandet. Men just den biten verkar jag ha tappat – särskilt som jag också blivit mer restriktiv på grund av att jag är med i en internationell skäggklubb. Jag förstår dem som undrar om det är en sekt, men nej det är den inte. Däremot så har vi en Code of conduct (CoC) som jag är bunden till. Jag kan därmed inte låta min humor lysa igenom för mycket då sarkasm och ironi kan bli väldigt fel hos mottagaren, och jag liksom övriga 2000 medlemmarna representerar skäggklubben på gott och ont.

Men jag kan inte sluta blogga.

I dag är det nytt år och nytt decennium – 2020. Inledningen känns lite skakig på ett personligt plan då jag har med mig väldigt mycket i bagaget från skitåret 2019. Jag har svårt överblicka 2019. Det jag minns mest är elände och väldigt mycket jobb. Samt att det gick i överfartsljus. Ingenting hände hela tiden. Med ingenting menar jag vardagen. Allt rullade på utan avbrott. Inga speciella händelser, överraskningar eller glädjeämnen. Det var bara ordinärt och intetsägande.

Så vad gör det egentligen till ett skitår? I början på året opererade jag bort en visdomstand, men det gick bra. Jag hade lång sommarsemester men där jag ändå arbetade en hel del – det var inte mycket till sammanhängande semester, vilket jag heller inte önskar då jag fysiskt och mentalt tar väldigt mycket stryk när jag blir isolerad.

Och isolerad har jag verkligen varit då jag inte kunnat förflytta mig med rollator. Därav min långa kamp att få elrullstol där jag först i slutet av november fick förflytta mig med hjälp av en sådan. Det har gjort stor skillnad. Om det inte hade varit för det som hände oktober/november. Jag har i två decennier stressat som en galning och förmodligen flera gånger om gått in i väggen utan att förstå det. När jag nu fick min tredje eller fjärde kollaps, gick det upp ett Liljeholmens. MS gör att jag har väldigt svårt att särskilja dess symtom från nya icke MS-relaterade symtom.

För att backa bandet lite. Under vår/sommar/höst har jag även gått hos psykolog (numera avslutat) på grund av min panikångest som jag inte riktigt har verktyg att kontrollera. Men det som därefter hänt i samband med kollapsen, var att jag fick fruktansvärd fysisk smärta njure, lever, tarm eller muskler. Det var riktigt rejält men jag har inte sökt vård för det, utan avvaktat. Varför? Jo, för att kunna identifiera vad det egentligen var samt att jag inte hade kunnat söka vård eftersom jag vid tillfället ännu inte hade tillgång till elrullstol. Och under min ”julledighet” (ingen semester) har det utkristalliserats.

  • Smärtan är 1) gamla hederliga MS-smärtan som är neurogen/neuralgisk som hanteras med Alvedon och Voltaren(gel), och 2) ryggvärk/muskelsmärta som försvinner när jag stretchar.

Okej, det finns en punkt till. Utmattningssyndrom/utbrändhet med alla sina fysiska symtom tror jag också triggat igång en annan sak som jag ska söka för nu när det blir vardag igen. Jag är helt övertygad om att detta triggat igång något som legat latent – diabetes. Jag tror att jag utvecklat diabetes typ 2 då symtomen bland annat är ökad och frekvent urinmängd och håglöshet/trötthet (vilket också är symtom på utbrändhet och MS). Bara lite extra djävulsk trötthet.

Och jag jobbar på som vanligt trots ovan. För det är det enda som håller mig upprätt. Elrullstolen är enbart positivt i sammanhanget. Men ovan är något jag nu har med mig in i 2020 och jag vet faktiskt inte om mina tolkningar är korrekta. I vilket fall som helst försöker jag hålla min kost lite mer på nivån diabetes. Vilket är svårt, men inte lika svårt nu när jag har elrullstolen. För min kost 2019 har varit riktigt urusel på grund av 1) käkoperationerna, 2) inte kunna sköta inköp, 3) ingen ork (MS) tillaga mat, 4) inte haft något lunchrum på jobbet. Därför har det blivit för mycket frysrätter och smörgåsar. Det är för mycket kolhydrater och salt (undrar hur mitt blodryck är nu?) och för lite färsk frukt/grönt. Näringsproblem tror jag inte, men fel kost ur diabetessynpunkt. Vi får väl se.

Så. 2020. Jobbet rullar på och jag har i dagarna gjort ekonomiskt bokslut på jobbet där jag fann 5,7 förlorade miljoner som jag nu fångat upp. I år blir jag 50 och där rycker jag mest på axlarna. I april/maj är det internationell skäggträff i Göteborg. Annars känner jag inte till 2020 så mycket, vilket jag är tacksam för.

Så vad gör jag annars? Det har varit jul- och nyårshelg där jag inte tagit någon semester, men det har varit många fridagar ändå. Nyårshelgen har varit lite jobb på distans (bokslut), men jag håller också på att se hela The Americans på Netflix. En serie jag alltid haft på min önskelista att se men inte blivit färdig avsätta den tid det tar att komma in i handlingen. Jag får speeda upp tittandet lite eftersom jag också varje vecka beställer en ny säsong av NCIS: Los Angeles som dvd. För på linjär tv eller andra streamingtjänster finns inte ett skit att se. Men jag orkar inte sitta så klistrad framför en tv ändå, så jag varvar väldigt mycket med poddar. Just nu Palmemordet och Sagan om Isfolket.

Öh, jag tror vi skulle ha en liten skäggträff i morgon på mitt jobb, men ingen har sagt något. Så förmodligen inte. Jag vågar inte binda upp mig. Jag måste arbeta samtidigt som jag jagar en diabetesutredning.

God fortsättning på nya året!