Det är verkligen full rulle. I över tio år har jag sagt att det är en extremsituation på jobbet, och det har aldrig varit en överdrift. Så det finns ingen anledning gå in på det just nu.
Hur länge jag nu åter gått hos psykolog har jag ingen uppfattning alls kring. Plikttroget har jag gått dit regelbundet i.. någonstans mellan 6 månader och 2 år. Jag har verkligen ingen aning. Nu har jag avslutats och vet inte riktigt vad det mynnade ut i. En insikt? Insikten att jag har fått lära mig att jag har två, inte ett, problem. Det svåra har varit att veta om mina balansproblem beror på MS eller panikångest. De samspelar, men jag har lärt mig utskilja vad som vid det akuta balansproblemet är orsaken. Och bara då kan jag ta till rätt verktyg. Panikångest ser jag inte längre som något begränsande. Istället om jag har balansproblem som är i grunden MS-relaterat, vet jag att det 1) skapar panikångest jag inte kan övervinna, och 2) att jag ska undvika fysiska situationer där MS skapar problem som är faktiska så panikångest inte uppstår alls. Begränsa mig fysiskt och inte försöka framtvinga något.
Om en vecka går jag på något som nästan kan liknas vid semester. Det skrämmer mig lika mycket som det hägrar. Skrämmande då jag egentligen inte har tid, men också då jag blir inaktiv och försämras hälsomässigt. Lockande då jag behöver vila. Men blir ändå inte sammanhängande ledighet i 7 veckor då jag varje vecka jobbar en dag. För hinna med allt, för hålla mig fysiskt aktiv och för att dra ut på ledigheten då jag annars aldrig kan ta något ledigt alls.
28 arbetstimmar kvar till semester. Knappt 16 år kvar till pension. I det perspektivet är semester mer lockande.