Långa veckan

Inledningsvis började jag veckan med en massa möten, men slutet av veckan peakade. Av sådant som tar kraft. I går var det dags för lönesamtal och hur positivt det än var (jag ses som högpresterande) så känns det som luften går ur en. Även om jag förberedde mig väl (som alltid) och verkligen framförde allt jag ville ha sagt, så känns det meningslöst att veta att en normalprestation ger cirka 350 kr. Vad det innebär för mig är okänt, men om potten är så liten… kanske jag tolkade in mer än vad som sas, men det hördes nästan som om man beklagade detta och skulle efterhöra om det gick pressa fram lite mer till. För jag vet att vi har en officiell pott, men också att pengapåsen som vandrar nedåt i hierarkin krymper på vägen då alla chefer gömmer lite i egen påse innan den officiella tilldelningen vandrar vidare. Man sparar lite för att kunna satsa lite mer på nyckelpersoner om en lägre chef saknar medel för täcka särskilda behov. Så kanske. Om en dryg månad vet jag.

I dag var det äntligen, fyra månader försenat, dags för min magnetkamera hjärna. Det är en riktig pärs med tanke på klaustrofobi och panikångest. Jag skippade därför min dopningsmedicinering som håller mig vaken, eftersom den krockar med lugnande jag för inför undersökning. Så förutom att jag varit extremt trött i dag, så fick jag lugnande som nästan har motsatt effekt då jag kämpar mot biverkning lugnande. Jag får svindel och illamående av lugnande. Och har ofrivilliga ryckningar där jag inte får röra mig under 45 minuter. Men jag lyckades genomgå undersökningen trots allt. På onsdag får jag resultatet.

Trots veckan lyckades jag avsluta med flaggan i topp. Jag ligger inte bara i fas, jag hann 20 timmars arbete i dag på två timmar och kunde sedan lägga tid på egenstudier inför en programuppdatering som är om en månad. Med detta är jag nöjd. Och nu är det helg. Tyvärr kommer följande två veckor bli lika hektisk som denna varit.