Dagsarkiv: 30 augusti, 2018

Aldrig tyst

Händelserik dag på jobbet, och då inte enbart då jag fick frågan varför jag kan känna dofter så tydligt som ingen annan reagerar nämnvärt på. Svaret är enkelt även om det tydligen förvånade: MS-symtom.

  • Plötsligt fick jag oväntat besök på jobbet (inget kaffe serverades, mest på grund av att jag dricker Zoegas och inte Gevalia). För första gången fick jag besök av byggprojektledaren som fick stå till svars för min flytt. Han var så förvånad över min kritik då ”jag har inte uppfattat andra med funktionshinder ha problem med lokalen du ska flytta till”. Nej, självklart inte. För begreppet funktionshinder är ett samlingsbegrepp för många olika typer av begränsningar och behov. Vi är inte homogena och kan inte klumpas ihop till en enhetlig grupp även om den inställningen förenklar det för arbetsgivare. Däremot fick jag bekräftat att den tillfälliga lösningen är långsiktig (tre år). Men eftersom jag nu framförde min kritik i starka ordalag så fick jag ett annat löfte. En mellanlandning i ännu ett nytt rum – om ett och ett halvt år! Men fram till dess är det nya otillgängliga rummet som gäller. De med beslutsrätt i rumsfrågan säger sig inte kunna göra så mycket mer än så här, utan det ligger på min närmsta chef att annars göra omfördelningar internt vilket är totalt omöjligt då vi behöver hjälp från ovan som alltså bara slår ifrån sig. Min enda egentliga tröst är att alla jag pratat med håller med mig om att det är för jävligt och oacceptabelt. Men det löser inget. Jag råkade då nämna arbetsmiljölagen och dokument från Arbetsmiljöverket. Det skrämde lite, så kanske… Jag kommer inte bara vara tyst även om jag för stunden accepterar flytten eftersom jag inte har några alternativ. Inget går ändå lösa på en vecka och jag bara måste flytta på mig då man blåser hela avdelningen när byggjobbarna invaderar.

 

  • Lite oväntat fick jag höra att jag diskuterats på högre nivå och lovordats för den enorma insats jag gjort hela sommaren efter att skitsystemet till dataprogram införts utan att någon fått kännedom om det, inte fått utbildningar, inte fått behörigheter, inte finns någon dokumentation eller lathundar, inga ansvarig har kunnat svara på några frågor. Tack, kul man ser min insats men det löser inte problemen. Mer än att jag kanske nu får en lättnad efter att jag nästa vecka ska utbilda i systemet. Jag ska utbilda dem som arbetar i systemet. Låt mig säga det igen – jag har inget intresse av detta system, det berör mig inte, jag har inte med saken att göra. Men, jag är den enda som förstått problematiken och testat mig fram till hållbara lösningar. För det handlar om både patientsäkerhet och om ekonomi. Vi är väldigt beroende av både patienter och budget. Det roliga var också att jag fick medhåll i dag om den kritik jag framfört. Som ni märker är jag en väldigt kritisk människa. Jag är regelstyrd: Allt ska vara rätt och riktigt. Inga halvmesyrer här, jag släpper inget åt slumpen. Någonsin. Så kanske det stämmer att jag har Aspergers. Eller om jag bara är väldigt mycket vattuman.

 

  • Jag får offra helgen åt arbete. Måste hinna packa klart. Måste förbereda utbildningen nästa vecka. Måste fakturera nu när det blir ny månad. Måste ta fram statistik som efterfrågas inför måndag. Måste hinna med allt som fått stå tillbaka i veckan på grund av alla möten och flyttplanering. I dag var jag åter på mitt nya rum för att med tumstock mäta upp rummet. Jo, jag får plats med mina möbler, men det blir inte mycket golvyta att sitta på. Och en del saker får jag sätta i omklädningsrummet och hoppas på att ingen stjäl det.