Så, jag är ganska skräckslagen. Inget arbete att åka till under kommande 19 dagarna. Jag kan ju inte gå ut då jag fortfarande väntar på beslut om elscooter. Hur ska jag hålla mig fysiskt aktiv?

Undrar om några skägg finns tillgängliga? Verkar lite tunnsått med det, eftersom alla verkar fly storstan under semestern.

Söndagens jobb var extremt. Extremt lite att göra av det som är anledningen till att vi har helgtjänstgöring. Det har varit väldigt lite hela helgen, men ändå har jag lyckats arbeta övertid båda dagarna. Tyvärr har jag inte gjort det jag borde med tanke på att jag har högar av arbete att utföra (som är mina personliga, som jag ska hinna under veckorna men aldrig hinner med). Jag har hela sommaren försökt ta itu med gamla surdegar som är flera år gamla. Emellanåt får jag frågan om det behöver utföras med tanke på att det gått så lång tid. Jo, det behöver jag. För det är skriftliga rutiner på intranätet och manualer. De bör vara rätt och kompletta. Ordinarie personal tittar väl inte så mycket på sådant, men nu har vi äntligen förärats med fyra nya kollegor och ytterligare tre ska anställas. Från 70-procentig bemanning till fulltalig personalstab plus ytterligare tre extraarbetande. Förutom att vi konstant (nästan på helårsbasis) får en ny student varannan månad. Alla dessa nya individer behöver källor till kunskap att utföra våra arbetsuppgifter.

Så varför ligger det på mig? Det gör det inte. Egentligen. Problemet är att vi fram till för 10 år sedan inte hade något nedtecknat. Det var jag som tog initiativ till att nedteckna allt. Då måste jag också fortsätta med att komplettera och rätta det material vi har. Så varför började jag med detta? Jo, typ 2003 gick jag handledarutbildning på högskola och hade som examensarbete att det borde finnas skriftliga källor till rutiner. Att muntligt jaga fakta var ganska hopplöst då olika personer hade olika kunskaper, ingen hade heltäckande kunskaper kring arbetsrutinerna. När någon slutade så ersattes inte tjänsten direkt, så där blev kompetenstapp. Förutom det så fick de nyanställda ingen upplärning utan behövde inhämta kunskap på eget initiativ. Men det är svårt veta om man behöver kunna något specifikt i sitt jobb. Det går inte fråga om sådant man inte vet något om.

Det var min utgångspunkt. Då är frågan – hur kan jag besitta all kunskap för vad 20 kollegor behöver kunna som arbetar inom så vitt skilda enheter där arbetsuppgifterna varierar, ibland, från person till person? Jag är nyfiken, har alltid varit nyfiken. Jag har också alltid försökt se helheten och inte bara det jag har framför händerna. Dessutom har jag lång arbetslivserfarenhet och haft olika funktioner inom sjukvården. Och ett fotografiskt minne när det gäller arbetet.

Även om allting numera finns nedtecknat, så kanske det är för mycket material då man föredrar att ringa mig istället för att läsa sig till informationen.

Ganska ofta föreläser jag kring alla dessa rutiner. Det är nästan kul ibland. Jag har alltså alla samlade, pratar om saker, visar på storskärm powerpoint det jag säger samt delar ut skriftligt det jag sagt, för att efteråt också mejla ut exakt samma sak. Jag håller det kortfattat och enkelt.

Ändå ringer man mig några veckor senare och är upprörda för att jag inte informerat om det de alltså fått i fyra upplagor. Så jag vet inte vilket som är bäst – skriftligt eller muntligt? Folk är så selektiva att frågan blir retorisk.

Jag har svårt släppa jobbet. Allt för slippa tänka på att jag har semester. Usch. Jag gillar ledighet och behöver det, men jag behöver arbeta minst 1-2 dagar per vecka för att må bra. Kanske jag borde blogga mer nu när jag har semester? Det är väl därför jag bloggat så sporadiskt senaste tiden; Jag arbetar mycket och i tjänsten skriver jag enorma mängder dagligen. Då orkar jag inte blogga. Vad jag nu ska blogga om… Den eviga frågan.

Ännu en arbetshelg under semestern. Det känns inte så lyckosamt efter att jag bara sov tre timmar natten före. Huvudvärken är påtaglig. Men jag kan visst inte sova igen, vilket kanske beror på mina läkemedel vars syfte är att hålla mig vaken. Tycker dock att detta är lite extremt. Jag får hoppas på kommande natt, men jag är inte hoppfull. Skönt att jag bara ska göra söndagen också på jobbet innan jag åter går på semester. Och nu blir det sammanhängande nästan tre veckor.

Största nyheten är väl att jag börjat titta på Våra bästa år/Days of our lives igen. För en del år sedan flyttade TV3 över serien till TV3 Play och det var då jag slutade följa. Eller, jag hade nog slutat innan dess. Jag tror det är typ mer än 10 år sedan jag följde serien. Numera går den på ViaFree (fortfarande TV3 egentligen) och varje vecka lägger man ut 10 nya avsnitt. Det betyder att vi i Sverige speedat upp något för att så sakteligen närma oss USA tidmässigt. Men arkivet omfattar ett år, så jag har senaste veckan sett 24 avsnitt från juli förra året. Det jag tittar på sändes i USA 2013.

Så. Vad har hänt senaste 10 åren? Öh… I N G E N T I N G. Nästan. Karaktärer kommer och går, men kommer oftast tillbaka om inte skådisen dött. Det är kanske lite utav respekt, för annars byter de ju gärna skådespelare för en och samma roll. Någon som är med ett tag till i de avsnitt jag er, är superskurken Stefano DiMera. Men skådespelaren dog i slutet av 2016. Ganska många har varit med i serien 30-40 år (serien har sänts sedan 1965) och är därmed 60-/70-/80-

/90-årsåldern.

Jag har parallellt nu också läste lite wiki om serien och Sami kommer efter 25 år skrivas ut, men hon är bara borta några år för att åter dyka upp i slutet av 2017 i USA. Sweeney har varit mammaledig. Hon hoppade även av Biggest loser som programledare för en del år sedan.

Måste säga att hon varit förtjänt av ett break efter så många år i VBÅ/DOOL, parallellt med barnafödande och programledarroll. Men skönt att hon kommer tillbaka till serien då det är kul att se samma skådespelare/karaktär som ett stående inslag. Många av dem som varit med i åratal har annars nu slutat och nya karaktärer kommit in. Mestadels barn och barnbarn till karaktärer som var aktuella under 80-talet. Trots allt så ska det ju handla om familjerna Horton och Brady (och Kiriakis och DiMera).

När jag började titta på VBÅ 1999 tror jag det var 1995-avsnitten som gick i Sverige. Så jag har mer eller mindre följt serie i 20 år. Ett stort misstag man hade gjort under många år, var att vara barn förbli barn år efter år, utan att åldras. Man bytte ut barnskådisarna så de alltid hade en konstant ålder. Det blev märkligt när ”föräldrarna” till synes åldrades, men inte barnen. Det var då man för 15 år sedan bestämde sig för att uppgradera barnen till att låta skådisarna matcha åldern till då karaktärerna fötts i serien. Undra några månader visade man inte barnen, för att

*boom* kasta in nya skådisar där barnen gick från att ha varit 4 år plötsligt bli 16 år. Den 16- åriga Sami kidnappade sin nyfödda lillasyster Belle som fyra år senare dök upp som en 16-åring.

Komiskt.

Men de har fortsatt göra dessa åldersuppgraderingar. Brady Black, halvbror till Belle (men inte släkt med Sami, ni vet – halvsyskons halvsyskon är inte släkt med varandra). När 16-åriga Belle dök upp, var Brady cirka 20 år. Rimligtvis borde han vara 30 år nu, men skådisen är 45 år (pappa John är +60, nästan för ung då han var i 30-årsåldern när han blev pappa till Brady). Och John var ju ihop med Susan Banks och Kristen DiMera som var dubbelgångare, när Brady var 3-

4 år gammal. Brady är nu ihop med Kristen som är i 60-årsåldern. Det där med ålder är väldigt fascinerande när det kommer till Days of our lives. Förutom att alla är släkt med alla (mer eller mindre) och varit ihop med varandra vid något tillfälle (om de inte är alltför nära släkt).

Sami och Lukas son Will föddes när jag började följa VBÅ (Sami var väldigt gravid när jag började följa serien, men hon har fyra barn nu). Will är nu i 20-årsåldern och pappa. Ja, Sami är farmor. Roman farmorsfar. Och Caroline farmors farmor. Japp, de är med ännu i serien (även om Caroline i USA inte setts på några år, förmodligen väldigt gammal och skröplig). Will lever med sin man Sonny. Ja, lille busfröet Will är bög men numera snällare och godare än mormor Marlena. Sonny? Sonny Kiriakis, son till Justin, som är son till Victor.

Äh. Vem bryr sig mer än jag? Som sagt är jag väldigt fascinerad av hur invecklat det är i Salem.

Fyra dagar fick jag vara ledig innan jag gick in och gjorde en arbetsdag. Det är bara bäst att jobba helg när man får sitta ifred. Dessutom är det högsommar och inte så mycket akutjobb som måste utföras. Ändå är jag lite förvånad över att jag en hel dag kunde sitta med intranätet där jag uppdaterade två sidor. Att det kan ta sådan tid. Men vi har all nödvändig information på nätet och den måste uppdateras ständigt vilket tar tid.

Fem dagar ledig får jag nu, där jag inte vet vad jag ska göra riktigt. Sommarstaden har åter tömts efter förra veckans sammanstrålning med poolhäng och skägg. Men jag måste tvingas vara ledig för att vara ledig. Efter 25 år borde jag kanske sluta känna mig jagad och stressad på semestern? Det finns inga måsten.

Efter nästa arbetshelg är jag ledig i nästan tre veckor. Det kommer att bli en pärs. Nå, där kommer ju ett avbrott i semestern när de åter ska utvärdera min käke och operation som kanske blir av ganska omgående efter semestern. Jag både vill och inte vill.

Fjärde lediga dagen, men i morgon är det arbetsdag igen. Ömma modern har varit här, men hunnit resa hem igen. Och mycket riktigt – det var väldigt trevligt och mysigt i onsdags kväll med poolhäng och skägg. Vi är värme, kärlek, kramar, lek och skoj. Fokus, eller det vi har gemensamt, är skäggen. Det är trots allt en skäggklubb. Men jag imponeras ändå att vuxna karlar i olika åldrar och med olika bakgrund, kan ha så mycket gemensamt och så roligt. Jag har en teori om att män är väldigt ensamma, inga ”girlfriends” att skvallra med. Män har nog väldigt få vänner att prata med, att slappna av med. Åtminstone utanför umgängeskretsarna av arbetsplats och släkten. Vi har en helt annan frihet där vi vågar prata med varandra, vara personliga och privata. Utöver detta har vi en annan sak gemensam och som gör att skäggklubben fungerar så bra. Vi arbetar med välgörenhet, vi skänker väldigt mycket pengar men dyker också upp för att stötta personer/organisationer som behöver visas uppskattning och stöd. Vi är medmänniskor. Vi är gentlemän.

Som också försöker ha skoj…