Search

2003: November

2003-11-01: Tunga ben men lättfotad

Hur avgör man om något blivit bättre eller sämre då man bara kan konstatera att en förändring skett? I ett par veckor har jag haft osynliga fotbojor kring fötterna som jag tungt släpat mig fram med. Plötsligt är det heliumfyllda ben som sprätter iväg okontrollerat vilket leder till att jag här hemma tappar balansen och går in i möbler och väggar. Utomhus har jag de senaste veckorna gått med en krycka och i dag testade jag att gå ut utan det stödet. Det gick väl bra förutom att ett knä ständigt viker sig varför jag inte kan gå över öppna ytor eller i trappor.

Ja, ute… Det är underbart väder ute och jag önskar att jag kunde gå en riktig långpromenad. Ett par plusgrader, vindstilla och regn – kan det bli bättre? Regn känns väldigt renande och friskt. Ändå funderar jag lite på om det inte är dags för snö snart. Det skulle bli lite ljusare med reflekterande snö i den skumma dagern. Men det är klart, vintermånad blir det först i december men vi är där snart.

2003-11-02: Varför dagbok på nätet?

Den 10/11 1999 skrev jag följande:

”Hur länge ska man fortsätta skriva dagbok på nätet? Nånstans borde det väl komma till ett slut? Jag känner att jag inte vill sluta skriva”.

Det har snart gått fem år och jag kan inte säga att jag vet varför jag skriver. Jag bara gör det och det verkar aldrig bli något slut. Ändå känns det inte angeläget eftersom jag aldrig har något nytt att berätta. När jag läser gamla dagbokstexter tänker jag ”det där vill jag inte kännas vid”. Ibland kan jag inte dra mig till minnes att jag skrivit texterna och ibland känner jag inte igen mig själv som person. Har jag verkligen förändrats så mycket under åren? Har det blivit bättre eller sämre? Jag har fortfarande inga planer på att sluta skriva men det känns lite som att befinna sig i en dalgång då inspirationen tagit slut. Eller känner jag mig bara begränsad av att inte skriva vad som helst? Någonstans har jag nog slutit murarna lite tätare omkring mig för att skydda mig. Det känns väldigt utsatt att skriva dagbok då missförstånd kan vara svåra att dementera. Jag känner mig inte längre trygg på nätet. Särskilt inte som då jag blir citerad i tv. Hu, det var nog dagens chock.

2003-11-03: Att få tiden att gå

Det bästa med den här sjukskrivningen är att arbetsnarkomanen i mig tuppat av. Ändå jobbade jag en hel vecka med skov innan jag sjukskrev mig och jag har ännu en vecka kvar på sjukskrivningen – minst. Oavsett skov så brukar jag inte kunna hålla mig hemma utan vill ständigt avbryta sjukskrivningen. Den här gången känns det väldigt bra att gå hemma även om jag känner efter mycket mer då. Det är skönt att inte behöva tänka på jobbet och bara vila så att kanske skovet går tillbaka. Jag är övertygad om att årets tre skov helt och hållet beror på stress av jobbet. Någon bakomliggande infektion har jag inte i kroppen. Inte heller vågar jag tro att även den nya bromsmedicinen skulle vara verkningslös. Nej, orsaken kan enbart bero på jobbet.

Lite frustrerad är jag nog eftersom jag vill sysselsätta mig med något när jag går hemma. Det är svårt att finna ut något som är meningsfullt och som ändå inte innebär fysisk aktivitet. Det blir mycket TV-tittande. Naturligtvis missar jag inte Våra bästa år på TV3. Den serien har jag följt fem dagar i veckan i snart fem år. Jag fastnade för serien första gången jag blev heltidssjukskriven 1999.

Farbror doktorn från akutmottagningen som jag besökte förra veckan ska ringa under dagen, har han lovat. Man skickade hem mig i avvaktan för att se det fortsatta utvecklingsförloppet av skovet. Det verkar vara på tillbakagång men det är inte bra. Jag tror inte att telefonsamtalet kommer att leda till något nytt. Jag får helt enkelt fortsätta att vila mig och hoppas på det bästa.

2003-11-05: Tystnaden efter att tystnaden tystnat

Ibland funderar jag allvarligt över min mentala hälsa, hur det egentligen står till med den. Plötsligt noterar jag bara att allting är så tyst. Tystnaden efter att ha lyssnat på musik i timmar. Problemet är att jag inte alls lyssnat på något och jag har haft det tyst omkring mig hela tiden. Såvida inte jag har någon inbyggd radiosändare i huvudet. Nej, jag förstår inte. Jag tror att jag hör i syner men upptäcker det inte förrän efteråt. Nå, där finns ju något att vara tacksam över. Jag är tacksam över att jag inte hör några inre röster, som inte är mina egna, som ger mid order att utföra samhällsfientliga åtgärder. Än.

I går ringde farbror doktorn (jag är betydligt äldre än vad han är) för att kontrollera om jag blivit något bättre efter akutbesöket i förra veckan. Jo, det har jag och jag nämnde inget om discoskallen (som i och för sig faktiskt kan vara MS – allt onormalt kan jag skylla MS för). Trots min långsamma förbättring kommer farbror doktorn ändå att ringa mig ytterligare en gång denna veckan för att verkligen få bekräftat att jag är på bättringsvägen. Den stora frågan är om jag på måndag ska jobba heltid, halvtid eller fortsätta återhämta mig från skovet med förlängd sjukskrivning eller om skovet kommer tillbaka med ny kraft. Jag vet inte. Bryr jag mig? Nja. Kanske. Jag vill må bra.

Ska man tycka synd om mig ska man göra det av en anledning. Jag håller på att läsa igenom hela mitt dagboksarkiv från 1999 och framåt för att rätta stavfel och göra arkivet mer lättläst. Varför straffar jag mig själv på det viset? Alltså, behöva läsa all dynga som jag förorenat nätet med. Det positiva är att jag påminns om mycket som fallit i glömska samtidigt som mycket borde gömmas, glömmas och begravas. Men nu är jag så ärlig så jag raderar inga texter då de som helhet ger en bra bild av mig själv och mitt liv, hur patetiskt nu än kan te sig.

2003-11-06: Galor gör mig galen

I morgon är det åter dags för en TV-sänd stödgala. Jag totalvägrar se dessa stödgalor oavsett syfte och mål. Varför tigger man in pengar till föreningar som får ekonomiskt stöd från annat håll? Får man för lite pengar? Då kanske det är dags att ha stödgalor för barn- och äldreomsorg, hälso- och sjukvård och annat? Skillnaden är väl att stödgalorna är för föreningsverksamhet som lever på bidrag och det jag räknade upp ska gå via skattemedel. Men med tanke på hur illa ställt det är för landet rent ekonomiskt borde vi ha en stödgala för det jag räknade upp. Barn- och äldreomsorg, hälso- och sjukvård och annat. Med ”annat” kan jag tänka mig att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnors inkomster.

Jag undrar var alla pengar kommer ifrån som stödgalorna samlar in? Företagens överskott?

2003-11-08: Saknad efter Tintelin

Under söndagen reser Tintelin till Australien och blir borta i ett år. Om hon nu inte gifter sig och bosätter sig där… Nåja. Bara hon fortsätter skriva dagbok så. Och jag fortsätter att fixa hennes hemsida från distans. Nej, kom hem igen Tintelin och lär dig göra hemsidor. Eh, än har du inte rest. Låt bli! Saknar dig sedan du slutade i somras på jobbet…

2003-11-09: Snusandet

Mitt liv som snusare sedan knappt fyra år tillbaka:

Här och nu dementerar jag påståendet ”Summan av lasterna är konstant”. Nej, det stämmer nog inte. Tar man bort en last ersätts den inte av en ny. Snarare är det så att tre nya laster väger upp en borttagen last.

Snus är hälsovådligt. Ändå skapade jag ett beroende, förmodligen för att uppväga en negativ känsla som ett straff eller en tröst. Vad det skulle vara för negativ känsla är jag väl inte på det klara med, men jag har mina misstankar. Samtidigt är det en social företeelse för min del.

Den enda skillnaden mellan cigaretter och snus är att man inte får lungförändringar av snus. Inte är det nyttigare med snus bara för det. De gemensamma effekterna är förändringar och påverkan av hjärta och kärl. Nikotin är ett gift som dessutom är beroendeframkallande.

Initialt hade snus en positiv hälsoaspekt för mig. Nikotin har en uppiggande effekt och den effekten tog jag tacksamt emot med tanke på min kroniska trötthet. Jag blev piggare men det har varit en övergående bieffekt. Med tiden har jag istället fått högre puls och blivit tröttare.

Jag har i ungefär ett år funderat på att sluta med snuset. Rent teoretiskt har jag gått igenom den möjligheten. Vilka abstinensbesvär har jag att förvänta mig? Klarar jag av detta? Ska jag sluta tvärt eller börja med att dra ner på snuset? Finns det läkemedelshjälp att ta till? Vill jag egentligen sluta?

Med tiden har det blivit mer och mer snus och det har skrämt mig. Är jag så beroende att jag måste öka intaget? Eller är det bara en ovana att ständigt lägga in en pris?

I helgen har jag gjort ett experiment. Jag har försökt vara mer medveten. Det visade sig att jag snusade mer när jag hade snusdosan lätt tillgänglig. Omedvetet, när jag var upptagen och disträ av andra åtagande, lade jag in (och ut) priser på löpande band. När jag istället medvetet försökte begränsa detta visade det sig att jag kunde dra ner på snuset med två tredjedelar. En tredjedel är beroende.

Förmodligen kan jag dra ner på snuset till en tredjedel och kanske därefter trappa ut det helt. Jag ska göra ett försök. Den omedelbara och positiva effekten efter en dags test var att jag blev av med halsbrännan och hickan. Rent ekonomiskt finns det också vinster att ta hem. Snuskontot ligger på ungefär tusen kronor per månad och kan dras ner till cirka 250-300 kronor per månad.

Jag vill nog sluta snusa, om inte annat så för fåfängans skull. Tänderna blir missfärgade.

2003-11-10: Alkoholproblemet

Eftersom min hand numera är funktionsduglig återgick jag i dag i arbete på halvtid. Jag behövde verkligen detta, börja jobba alltså. Dock blir jag lite lätt orolig när jag ser hur mycket jag ska hinna på så kort tid. I morgon ska jag jobba 2 ½ timme, hur nu det ska gå ihop.

En ny undersökning har gjorts kring äldres hälsa. Jämfört med för tio år sedan känner våra äldsta medborgare sig lite sjukare. Det är fler kvinnor än män som uppger att de är sjukliga. Ändå lever de längre än män? Kan det vara så att tanter är av ett lite segare virke när man jämför med män? Gubbarna är väl som män i allmänhet – krassligare och ömkligare (ynkligare?) och pallar inte trycket utan dör.

Till lunch i dag åt jag en färsbiff med rödvinssås. Ska den såsen räknas in i alkoholkonsumtionen när man gör alkoholprofilen.se? Två av frågorna löd (ungefär) ”hur mycket kan du dricka innan du blir yr” och ”hur mycket kan du dricka innan du börjar vingla och prata sluddrigt”. Jag behöver inte dricka någonting för att bli yr, vinglig och sluddrig. Ändå fick jag välja något så jag angav ”ett glas rödvin” för varje fråga. Slutresultatet blev ju sedan också därefter… Jag ansågs inte ha några problem med spriten men borde verkligen ta det lugnt då jag tydligen inte tål sprit alls. Jojo…

2003-11-11: TV-kväll

Det får bli en passiv TV-kväll. Jag kommer väl att placera mig i soffan och titta, men inte särskilt engagerat. Videon får göra jobbet.

SVT 1
20.00 Uppdrag granskning (video)

SVT 2
19.10 VästNytt (eventuellt några minuter)

TV3
13.15 Våra bästa år (inspelat)
19.00 Fame Factory (video)
20.00 Fab 5

Uppdrag granskning kan vara bra, så jag spelar in för att eventuellt kanske möjligtvis se det i efterhand. Våra bästa år spelar jag in varje dag och snabbspolar igenom för att se hur det hela utvecklar sig där. Jag har ”sett” alla avsnitt fem dagar i veckan sedan 1999. Nörd? Fame Factory spelar jag också in eftersom där är en kvart med reklam för varje program. Då är video bra. Kvällens enda måste är Fab 5, vilket är ett löjligt namn. Annars måste detta vara det mest komiska programmet man kan se just nu. Skit i den svenska översättningen – lyssna! Poängerna försvinner i översättningen. TV3 har alltid haft problem med sina programöversättningar. The Left Bank heter på svenska Västbanken (i Mellanöstern) men översattes med den vänstra stranden.

2003-11-14: Nytt arbetsrum – igen

I dag fick det vara nog med vila då jag arbetat. Där fanns tillräckligt mycket att göra på jobbet för att jag skulle få falskt skov och åter få obrukbar hand. Lyckligtvis gick det över när jag stressade ner, d.v.s. lämnade jobbet. Dagens positiva nyhet var att vi återigen efter sju månader ska byta rum. Ett som är större och ligger mer avskilt men ändå nära verksamheten. Det har jag ju kämpat för hela tiden men tydligen ska jag inte komma med sådana idéer. Andra ska få komma fram till det för att det ska förverkligas.

Dagens negativa nyhet drabbar mig först i morgon. Jag har arbetshelg och är då ensam. Nej, det är inget negativt – tvärtom! Det tråkiga är att datasystemen ligger nere i morgon enligt ett meddelande som jag fått. I det står också ”använd er av de manuella rutinerna”. Öh, vi har inga manuella rutiner. Det är en omöjlighet att ens ha manuella rutiner. Så vad ska jag göra på jobbet? Där finns alltid att göra, men jag hoppas inga urakuta journalanteckningar behöver skrivas för det går inte.

Kan det vara två månader sedan jag senast var i mataffären? Efter jobbet tog jag mig dit. Utan krycka. Det gick bra och var absolut nödvändigt. I min källarbutik finns inte frukt, grönsaker och kött. Det blev en liten papperskasse för 300 kronor med just de varorna. Det är tur att jag tar vitamintabletter. Två månader utan protein, fibrer och naturliga vitaminer och mineraler. Jo, jag köpte dricka också. I källarbutiken har de bara läsk, öl och cider. Hur enformig kost har jag inte levt på de senaste månaderna?

Ack, vad jag har träningsvärk. Gått från affären och hem utan krycka. Det känns och särskilt efter att jag i tre veckor varit så passiv. Nu får jag försöka vila lite så att jag orkar jobba mina sju av åtta dagar. Jobbar jag verkligen bara 37½ %?

2003-11-15: Arbetshelg med partygrannar

Trö…*gäspar*…tt. Jobbat, jobbet jobbigt. Roligt och givande, men jobbigt. Vila, kanske sömn. Sen. För trött. Vill sova, kan inte, sömnig. Lördag. Fest. Hos grannen. Håller mig nog vaken i natt. I morgon arbete, arbetsamt. Längtar, men trött.

2003-11-16: Mycket dålig musik

Lilla melodifestivalen var för någon vecka sedan på TV och jag såg det vinnande bidraget. Jag begrep ingenting men lade inte ner särskilt mycket tankeverksamhet i det hela då jag inte ansåg mig behöva någon åsikt i något som inte intresserade mig. I går fick jag se finalen när 16 europeiska länder tävlade i Junior Eurovision Song Contest. Ja, det var bara snabbgenomgången jag såg då jag i en konkurrerande kanal såg en betydligt mer spännande musiktävling. Jag imponerades av att vissa länders bidrag var riktigt hyfsade även om där fanns mycket att önska. Som sångförmåga, bra låtar och scenuppträdande. Men det handlade om barn så jag hade överseende. Tills jag såg vårt svenska bidrag och kunde jämföra med de andra deltagarna. Usch, säger jag. Det är värt att upprepas. Usch. Det är ett smärre underverk att de kom på en så pass bra placering som näst sist. Varför så amatörmässigt?

Elvis och Beatles. De skapade musikhistoria och har fortfarande lyriska skaror av trogna fans. Säger man något negativt om deras musik begår man helgerån. Åtminstone enligt de trofasta. Ändå förstår jag inte storheten, vad det skulle vara som är så speciellt. Jag har inte kunnat undgå att höra både Elvis och Beatles genom åren men har aldrig uppskattat det jag hört.

Jag kom tänka på Roliga timmen från skoltiden. Ibland förekom sketcher halvtaskigt och fnittrigt framfört av några klasskompisar eller så läste fröken (hon dog äntligen i år) högt ur någon bok som hon tyckte var bra. Förmodligen ur något partipolitiskt program då hennes man var socialdemokratiskt kommunalråd och alla vi 10-11-åringar skulle ”bli” sossar. Jag hyser visst fortfarande så pass mycket agg gentemot henne att jag här tappar tråden. Roliga timmen. Ofta brukade någon klasskompis ta med sig sina äldre syskons LP-skivor med just Elvis eller Beatles. En hel skiva fick jag sitta och genomlida något jag inte tyckte var bra.

Elvis och Beatles fanns inte i mina föräldrars skivsamling. Kanske är det därför jag inte lärt mig uppskatta musiken? Nej, det kan inte vara svaret. Skulle jag påverkats av mina föräldrar under uppväxttiden vad gäller musiksmak, skulle jag i dag enbart tala mig varm för Flamingokvintetten, Lapp-Lisa, Stubb-Jonas (usch, vad jag hatar det namnet) och Servin (vad hette han i förnamn?). Eller så finns där ändå något i påståendet att jag trots allt påverkats då det i skivsamlingen hemmavid fanns Abba, Siw Malmqvist, Anna-Lena Löfgren och Anita Lindblom. De lyssnar jag fortfarande på men kanske mer av nostalgiska skäl än av hängivelse.

Arbetshelgen är över och den känns i kroppen. Förutom att jag på helgen är ensam ökade jag mina arbetstimmar med det dubbla för att hinna med och jag… känner. Det känns inte bra i benen då det blev mycket spring och jag nyligen släppt kryckan. I morgon är det åter en arbetsdag och först på tisdag får jag min fridag efter att ha jobbat helgen och lite till. Lyckligtvis behöver jag bara vara på arbetet i 2½ timme i morgon. Det är dags att ta emot en ny elev. Mitt ljus, mitt engagemang, vad gäller mitt arbete.

2003-11-17: Innehåll sjukintyg

Usch, så dum och gnällig jag var i går.

I dag ska jag försöka att bara vara gnällig.

Flärdtjänstchaufförerna… Det var åter dags att i dag få höra kommentarerna om (typ) ”se vilka snygga flickor, se vilka fina bröst de har, om de ändå vore mer lättklädda som på sommaren, de där är säkert vilda i sängen” o.s.v. Vad är det för kommentarer egentligen? Hur ska man bemöta sådana kommentarer? Jag reagerar med att bli tyst och tillsluten. Det är så obehagligt. Kanske andra privat med kompisar säger så, vad vet jag? Men att höra det av någon okänd människa som har som uppdrag att utföra en service… det låter så illa i sammanhanget. Inte för att jag tycker att det är okej annars heller.

Chock… Efter jobbet kommer jag hem och ser på hissdörren att hissen ska vara avstängd de kommande tre dagarna. Hur i helsike ska jag kunna ta mig till jobbet? Trappor är inget alternativ. Det är en omöjlighet. Nu försöker jag komma överens med jobbet om jag kan ta ledigt på något sätt utan sjukskrivning på heltid. Dåligt. Svagt. Bedrövligt. Jag är nu fånge i mitt hem. Jag som precis lyckats återerövra så pass mycket rörlighet att jag i övrigt kan fungera på arbetet. Nu får jag inte möjligheten att kunna ta mig dit.

Sjukintyg… Problem blev det att jag per telefon skulle sjukskrivas för ungefär en månad sedan på heltid. Något sjukintyg kom aldrig och efter ett par dagar sökte jag akutmottagningen där ett sjukintyg utfärdades. När jag började jobba halvtid för en vecka sedan behövde jag ett nytt sjukintyg. Akutläkaren skulle utfärda det men jag fick aldrig tag i honom trots att han skrev förra intyget. Alltså kontaktade jag läkare nummer ett, som skulle skrivit första intyget som aldrig dök upp. Nu har jag fått nya sjukintyget på halvtid och undrar vad som egentligen står i min journal.

Diagnos
MS. (Alla vet att det står för multipel skleros?)

Anamnes
Pat. med gångsvårigheter, onormal trötthet. Nu försämring avseende gången och mer trött! Nytt skov, sämre motorik händer, ataxi ben! (Jo, det konstaterade akutläkaren, så min läkare måste ha läst min journal)

Status
(28/5) Babinski positiv bilateralt, för övrigt u.a. (Varför inte läsa i journalen och ta status från för några veckor sedan? U.a. betyder utan anmärkning. Ur nya status hade det framgått betydligt fler symtom)

Hur begränsar sjukdomen patientens förmåga/aktivitet?
P.g.a. ovan nämnda besvär, begränsas pat.:s arbetsförmåga! (Självklart)

Föreskrifter, behandling eller åtgärd
Inj. Betaferon v.a.d. (Varannan dag. Har doktorn glömt att hon för några månader sedan bytte ut Betaferon mot Copaxone dagligen?)
Fortsatt poliklinisk kontakt. (Maj varje år – är det att följa upp något?)

Kan anpassade arbetsuppgifter möjliggöra sysselsättning på deltid/heltid?
Ja. (Öh, det där jag väntat på i 8½ månad?)

Kan deltid i nuvarande sysselsättning vara möjlig med hänsyn till symtom?
Ja. (Är det inte en paradox jämfört med förra frågan?

Prognos – bedöms patienten kunna få tillbaka sin förmåga till arbete/aktivitet?
Ja, delvis. (Tiden lär utvisa. Akutläkaren trodde däremot enligt sitt tidigare intyg att jag skulle återställas helt.)

Vad ska jag gnälla om i morgon?

2003-11-19: Stillheten i nattens mörker

Mörker. Finns det något mer skönt underbart? När jag skriver detta är det mitt i natten – min tid på dygnet. Mörkret, tystnaden, stillheten. Det är nog känslan av vemod som jag gillar. Jag kan i timmar sitta och stirra ut i mörkret och bara låta tankarna vandra. För en stund sedan satt jag vid fönstret och tittade ut på stjärnorna. Eller stjärnan, för det är regnigt och blåsten kan bara delvis och periodvis skingra något enstaka moln för att släppa fram stjärnhimlen. Möjligtvis hade fler stjärnor synts om jag inte bodde i en stad vars ljus stjäl natthimlen. I natt var det svårt också p.g.a. regnet. Tidigare var det halvmåne men det är bara tidig kväll den visar sig. På natten befinner den sig någonstans ovanför huset och utom synhåll.

Fullmåne är något också som påverkar mig positivt. När andra klagar och inte förstår varför de inte kan sova, kan däremot jag sova väldigt tryggt. Många tror lika lite på månens dragningskraft som de som inte tror på att stjärnorna styr våra liv och öden. Kanske det är så men månen påverkar oss garanterat fysiskt. Det är jag övertygad om.

När jag satt och såg ut mot stjärnorna började jag associera och kom in på tidsresor. Hjärnkontoret hade tidigare under kvällen tagit upp ämnet. Einstein lär ha kommit fram till att det teoretiskt sett är möjligt med tidsresor. Vad man inte nämnde var artikeln för någon vecka sedan som beskrev det omöjliga i det enligt nya forskarrön. Enligt Hjärnkontoret finns det andra forskare som kommit fram till att det kan bli verklighet om tusen år. Det måste då betyda att vi har besök hos oss från framtiden när eventuella tidsresor är möjliga, men att de döljer det väl. Ja, går det runt framtidsmänniskor borde de vara aktsamma. Tänk, de besitter både kunskap om vår framtid samt har tillgång till en annan teknik. Det skulle kunna ge oanade konsekvenser, för både oss och deras egen framtid, om de kunskaperna blev kända.

Om det nu var möjligt med tidsresor. Var skulle man vilja resa? Dåtid eller framtid? Inte ens i min fantasi kan jag komma på vart jag skulle vilja resa. Jag trivs trots allt ganska bra här jag sitter i natten, i mörkret, i tystnaden, i stillheten…

(Och innan jag hinner publicera detta får jag tända (antimörker) då kissen börjar kräka (antitystnad) och jag får torka spyor (antistillhet). Min stackars flicka…)

2003-11-21: Fortsatt hiss ur funktion

Detta är ett speciellt datum. Mitt domännamn, jontas.com, ska i dag betalas i USA men jag har ännu inte fått bekräftelse på att betalningen gått fram. Därför kan det mycket väl vara så att min hemsida bara försvinner under dagen. Sedan så är det ju faktiskt Truetos födelsedag i dag. Grattis! Som sagt, det är en speciell dag.

Jag försöker fortfarande få Apache och php att fungera på min dator, utan större framgångar. Jag följer dokumentationen helt och fullt. Ändå fungerar det inte. Det är märkligt. Det som ska modifieras är scriptspråken i filerna och det borde ju inte vara något problem. Jag knackar ju html-kod för jämnan och har senaste tiden börjat skriva i Visual Basic för att Word-helvetet ska fungera på jobbet. Och det gör det efter att jag ändrat lite kommandosträngar, men hemma och med php/apache? Nää… Det är när man kör fast så här stenhårt i början av något som det är omöjligt att få någon hjälp. Förmodligen är det så simpelt, så lätt att lösa, att ingen känner för att hjälpa mig. Eller? Jag lägger ut det här så kan den som känner sig hågad gå igenom eländet…

Jag har installerat Apache och php.

C:\Program\Apache Group\Apache2\conf – i filen httpd.conf har jag lagt in:
DirectoryIndex index.html index.html.var index.php (fetstil är mina tillägg i kodningen)

C:\Program\Apache Group\Apache2\conf – i filen httpd.conf har jag lagt till:
LoadModule php4_module ”C:\Program\php\php4apache2.dll”
AddType application/x-httpd-php.php

Filen php4apache2.dll är flyttad till C:\Program\php

Filen php.ini är flyttad till C:\Program\Apache Group\Apache2

I php.ini under ”Paths and Directories” har jag lagt in:
doc_root = C:\Program\Apache Group\Apache2\htdocs\ och
extension_dir = C:\Program\php\

Mina php-filer sparar jag i C:\Program\Apache Group\Apache2\htdocs

localhost fungerar för html men inte php. Varför? Vad är fel? Vaaad?

Något helt annat. Hissen som varit avstängd tisdag, onsdag, torsdag och som skulle fungerat i dag fredag, är naturligtvis inte igång som planerat. Och självklart har någon ny information inte gått ut. Jag hoppas att inte ambulansen behöver komma in i huset. Spiraltrappan är så smal att en bår inte går in där och utan hiss… Och alla äldre som bor i huset, som har rollatorer, kommer heller inte ut. Det är illa när enda hissen i ett tiovåningshus inte fungerar. För att inte prata om mig själv i sammanhanget. Försöker man ta livet av mig? Jo, men så får jag ju vila hela helgen också efter trappan upp efter jobbet i dag. Undrar hur det är på måndag? Än så länge känner jag mig fortfarande som en fånge i mitt eget hem. En död fånge efter trappklättringen…

2003-11-22: Terrordåd som kan hota ESC

Sent i går kväll satte hissen igång efter att inte ha fungerat i fyra dygn. Än har jag inte åkt i den så jag undrar om där är någon egentlig skillnad jämfört med tidigare. Dock verkar det som om många fortfarande tar trapporna. Är de rädda för hissen eller har de vant sig vid trapporna?

Terrordåd i Turkiet. Min cyniska och lätt uppgivna reaktion, lite lagom blasé, var ”ja, vi lever i den värld vi förtjänar”. Ända tills herr Karlsson gick ut i pressen och sa att Eurovision Song Contest var hotad som tillställning p.g.a. dåden. Då reagerade jag med chock och panik. Och så skämdes jag… Går glitter, glamour och fägring före människoliv? Jag förstår inte mig själv. Kanske jag inte kände hotet riktad mot mig förrän jag insåg att årets TV-händelse skulle kunna gå förlorad. Ja, jag har all anledning till att skämmas.

Hur ser mitt patetiska liv ut en lördag? Mahjong + Min radio

2003-11-23: Kamerakvalitet

Kanske det nu löser sig angående php, Apache och MySQL. Efter ett eftermiddagsbesök hos r2 fick jag lite matnyttigt med mig att tänka på. Samtidigt var mästerfotografen igång med sin kamera. Visst är det skillnad kvalitetsmässigt mellan första och senaste gången han tog bilder av mig?

Digitalkamera den 23/11 2003.

Webbkamera 24/7 2000.

2003-11-25: Klassisk dagbok

Den 24/11:

Kl. 02.00:
Somnar.

Kl. 03.30:
Jag har en fruktansvärt hemsk mardröm där jag på torra land jagas av en ”flock” späckhuggare. Jag springer för att nå kullar dit späckhuggarna inte kan ta mig. När jag ser över axeln har späckhuggarna tagit en busslast med nunnor. När jag vaknar är jag glad över en sak. Jag sprang i drömmen. Sånt jag inte kan göra men som hjärnan fortfarande fantiserar om.

Kl. 05.15:
Klockradion går igång. Jag gör mig vacker respektabel.

Kl. 06.45:
Flärdtjänsten hämtar mig och det luktar spyor i bilen efter nattens körningar.

Kl. 07.02:
Ombytt till arbetskläder stämplar jag in på jobbet.

Kl. 07.02 — 14.45:
Jobb, jobb, jobb. Skrev till min avdelning. Skrev till grannavdelningen. Mätte upp det nya rummet. Gjorde ritningar. Kontrollerade möbelkatalogen. Var datateknisk support. Välkomnade elev. Med mera. Jag är åter på heltid, d.v.s. 75 %.

Kl. 15.10:
En försenad flärdtjänst hämtar mig, kör och hämtar en kvinna halvvägs hem till mitt, kör dubbelt så långt åt det andra hållet för att lämna kvinnan, därefter kommer jag hem.

Kl. 16.00:
Hemma. Öppnar dörren, tar upp posten från golvet, tar ett steg in i lägenheten, klappar kissen som väntat, startar datorn, faller omkull i sängen och somnar. Väldiga smärtor och domningar i benen efter dagens rivstart i arbetet.

Kl. 19.00:
Vaknar med samma smärtor och domningar plus att jag fryser och upptäcker att jag inte ätit sedan baguetten på lunch. Lyckas ta mig från säng till soffa.

Kl. 19.30:
Ringer ömma modern.

Kl. 20.00:
Tar de sista två brödskivorna jag har kvar (enda ätbara hemma). Inget pålägg, får ta aprikosmarmelad och detta fick bli kvällsmaten.

Kl. 21.00:
C.S.I. på Kanal 5.

Kl. 22.00:
Ser på Fame Factorys säsongsavslutning som jag spelat in.

Kl. 22.45:
Kommer in mitt i TV3:s 45 minuter som handlar om spökerier.

Kl. 23.30:
Kollar mejl, leker i bildbehandlingsprogram, skriver dagbok.

Kl. 00.45 den 25/11:
Lägger ut ovanstående på nätet. Släcker datorn fem minuter senare och stupar i säng, utan smärtor eller domningar.

2003-11-25: Mordet i grannhuset

Grannen blev mördad mellan söndag och måndag. Ett relationsdrama där mannen togs på bar gärning men blånekar. Det enda jag märkte var ambulansen…

2003-11-25: Onödigt

Mordet är den allmänna diskussionen nere i källarbutiken. Det är inte skvaller eller sensationslystnad. Inte är det ilska heller egentligen. Det är mer förvåning och förtvivlan. Nu vet jag vilket hus det skedde i. Det var inte i mitt hus, men i grannhuset. Jag vet inte vilka personerna är, men jag måste ju ha träffat och sett dem. Sorgligt.

2003-11-25: Kommunal, det svaga facket med många medlemmar

Lite elakt skrattade jag åt Kommunals medlemmar, särskilt på min arbetsplats, efter att deras nya avtal skrevs på innan sommaren. I kväll visade Uppdrag granskning (SVT 1) att jag hade rätt. Ingen får höjd lön. Några sänker sitt avtal jämfört med om man behållit det som sades upp. Den särskilda klausulen som skrevs in i avtalet om lägstalöner var meningslös då ingen i dag tjänar så dåligt i ingångslön som Kommunal vill göra gällande. Man strejkade i onödan, fick inget för mödan, strejkkassan förlorade 300 miljoner kronor och arbetsgivaren sparade pengar under strejken. Starkt jobbat!

Tydligen berodde det svaga facket på att man inte hade LO med sig samt att man förhandlade med socialdemokratiska arbetsgivare. Jag har alltid ansett att solidaritet är en skröna. Och där ser man hur solidariteten ser ut mellan fanbärarna. Ha!

Jag undrar om det lyckas bättre när mitt fack ska börja löneförhandla nästa år? SKTF ingår i TCO. Kanske vi inte är lika toppstyrda? Värst var väl att Kommunal hotar alla morrande medlemmar med avstängning. Kritik får inte framföras. Det trodde jag var en arbetsgivaråtgärd. Nå, men frågan är om inte SKTF ändå gör bättre avtal jämfört med Kommunal. Gemensamt är medlemmarnas löner och arbetsgivare. Jag tror att LO:s svaghet är den partipolitiska kopplingen som de officiellt säger inte längre existerar. Tack och lov. Om det nu vore sant. Kollektivansluta fackmedlemmar till Socialdemokraterna är nog det som upprört mig mest genom åren. Trots att jag aldrig varit LO-medlem. Återigen. Tack och lov!

Mitt tips till Kommunalare som vill ha mer i lön? Gå ur facket, tjäna in fackavgiften som inget gav och som dessutom försvann ut i den meningslösa strejkkassan…

2003-11-26: Journalister omskolas till mitt yrke

Nu blir jag förvånad: Oj! I Skåne ska 15 journalister utbildas till läkarsekreterare då det i mångt och mycket är samma yrke?! Kan jag också gå en snabbkurs i journalistik och bli just journalist? Men jag ser inte sambandet mellan dessa båda yrken. Sambandet skulle väl då vara att jag vid flera tillfällen intervjuats av journalister i egenskap av läkarsekreterare… Och de som skriver om denna nyhet har intervjuat mig två gånger.

2003-11-27: Pre-advent

I kväll stod jag i fönstret och studerade grannhuset. Det var fascinerande att studera hur 15 % av lägenheterna där hade tänt sina adventsljusstakar. Nej, låt mig revidera min uppfattning till patetiskt. Det var patetiskt att se dessa tända adventsljusstakar tre dagar före första advent.

2003-11-27: se mot com

Jag kan inte förstå hur någon vill betala för en se-domän. I dag kostar en se-domän 313 kronor men kommer att sänkas till 200 kronor i januari nästa år. Och detta är årsavgiften. Själv har jag nu betalt för min com-adress för två år framåt. De senaste två åren har jag haft en com-adress och det har fungerat utmärkt. När jag nu förnyade för ytterligare två år fick jag betala sammanlagt 134 kronor. Det är inte värt merkostnaden bara för att få en se-domän. Varför vill man ha en se-domän?

2003-11-30: Frugan märker inte om kuken blir 10 cm längre

Spam är oftast inget kul att få. Aldrig, egentligen. Oönskad reklam där man inte kan sätta upp någon skylt på dörren ”Reklam undanbedes”. Ändå fick jag ett mejl i dag som intresserade mig.

”Your wife will NEVER know!”

Jo, det lät ju lovande. Jag har ingen fru, men vad var det hon inte skulle få veta? Jag läste vidare och imponerades. Om jag köpte ett plåster skulle min penis växa. Var det plåstret eller den växande penisen som inte skulle märkas? På 60 dagar skulle min penis växa mellan 2½ cm och 10 cm. Wow! Nej, en hustru skulle väl inte märka om en penis plötsligt blev 10 cm längre. Eller var det plåstret? Nå, men hur skulle man förklara att en penis blev så mycket längre? Groteskt. Säkert är där någon som tror på detta och testar. Om inte annat så får man pengarna tillbaka om det inte lyckas. Varför skulle man få pengarna tillbaka om även resten är en lögn?

På tal om ingenting… Staken ska visst upp i fönstret i dag…